Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Mobbning

Bra att Kollega skriver om mobbning. Det är ett angeläget ämne som orsakar mycket lidande för den enskilde men också för samhället i stort.
Åsa Frisk Publicerad

Alla blir förlorare när det förekommer mobbning på en arbetsplats. Arbetsgivaren förlorar en duktig medarbetare, medarbetaren förlorar sin självkänsla och motivation och arbetsgruppen förlorar energi och fokus.

Forskningsrapporten och doktorsavhandlingen "Mobbning i arbete" av forskare Louise Svensson vid Örebro universitet visar att var tionde anställd blir mobbad på jobbet.

Ändå är mobbing på arbetsplatsen en icke-fråga! Vad beror detta på?

Är det så att ett otydligt ledarskap och en dålig organisation skapar mobbningen eller är det så att personkemin inte stämmer mellan chef och arbetsgrupp eller inom arbetsgruppen? Eller är det så att tempot i dagens arbetsliv frambringar mobbing?

Vem bär ansvaret? Arbetsgivaren - arbetsgruppen - den enskilde?

Arbetsgivaren har enligt § 32 (den s.k. dolda paragrafen) rätt att leda och fördela arbetet/arbetsuppgifterna men arbetsgivaransvaret innebär också enligt min uppfattning att skapa förutsättningar för ett gynnsamt arbetsklimat.

Arbetslivet och arbetsplatserna behöver chefer och ledare som vågar se och fråga sina medarbetare/anställda om hur de mår och hur de trivs. Medarbetarsamtalen idag upplever jag som endast ett samtal kring arbetsuppgifter och prestation och hur man som anställd kan förbättra sig.

Arbetsgruppen måste också våga se vad som händer och ta sitt ansvar. Som arbetskamrat måste man ha modet att säga till.

Naturligtvis har även den enskilde arbetstagaren/den anställde ett ansvar att påtala hur arbetssituationen ser ut och hur man mår på arbetet. MEN en anställd som blir mobbad behöver hjälp.

I den bästa av världar går den anställde till sin chef och sitt fackförbund och berättar om sin situation, blir tagen på allvar och får den hjälp han/hon förväntar sig så att mobbningen upphör.

Men vanligast är nog att den anställde berättar för sin chef och sedan händer ingenting eller inte särskilt mycket. Den anställde får inget gehör och blir inte tagen på allvar, mobbningen fortsätter blir kanske t.o.m. värre.

Vänder sig den anställde till sitt fackförbund är det inte alls självklart att man får hjälp därifrån. De fackliga representanterna kan tolka den anställdes berättelse/upplevelse som att det är hans/hennes eget fel att mobbningen förekommer. Eller så kan man från fackförbundet sida tolka det som att det inte är mobbning utan en konflikt.

Många som blir mobbade ger upp. De sjukskriver sig och kommer inte att återvända till sitt arbete/sin arbetsplats mera.

Vad händer då med den anställde? Kvar finns en person med knäckt självkänsla och dåligt självförtroende, utan arbete som inte vet var han/hon skall vända sig.

På nära håll har jag sett detta hända. Därför bestämde jag mig efter många år som anställd att starta en firma för att hjälpa dessa personer. I min verksamhet kan jag vara den som lyssnar, och ett stöd och en hjälp på vägen för den som är utsatt.

Alla som arbetar för att motverka mobbning och för ett bättre arbetsklimat behövs och på detta sätt försöker jag dra mitt strå till stacken.
//Samhällslotsen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå