Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Mitt brott: osynlig funktionshinder; sensorisk hyperreaktivitet

I flera år har jag försökt få förståelse hos medarbetare, försökt få dem att skaffa kunskap för att förstå. Ingen ville, jag skälldes ut för att jag är "dum i huve" och att jag "låtsas".
Publicerad 20 maj 2014, kl 10:38

Med åren har det blivit värre, nu har jag även fått icke allergisk astma med livslång kortisonbehandling som följd. För att skona mina lungor och få andas någorlunda "ren" luft har jag isolerat mig på mitt tjänsterum med öppet fönster året runt. Jag vet att det påverkar stämningen på arbetsplatsen men det är det enda sättet för mig att uthärda de 9 timmarna i dålig arbetsmiljö.

Trots att jag har lämnat in läkarintyg som intygar att jag lider av astma och sensorisk hyperreaktivitet har ingen av medarbetarna ändrat sitt beteende när det gäller starkt doftande hygienartiklar eller sitt syn på mig. Jag sitter ensam på mitt rum och arbetar på alla fikaraster och många lunchrast!

Är ofta mycket ledsen. Nu har äntligen min chef bestämt att han tillkallar facket och läkare - de vill så gärna bli av med mig. Jag vill inte heller vara större delen av mitt vakna liv bland ovänner. Jag har inte valt mina sjukdomar jag har drabbats av dem eftersom min kropp inte tålde den överexponeringen för kemikalier.
//Ensam är svag

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson