När alla nuvarande pensionärer arbetade hade deras yrkesval stor betydelse för deras löneutveckling likväl som företagets storlek och fackets kraft.

En bra lön gav inte bara möjligheter till ett bra liv med allt det innebar av mat, kultur, fritid och privata investeringar och sparande. Det förberedde också för en bra tillvaro som pensionär.

Många pensionärer är miljonärer eller har en god förmögenhet. Andra får knappt pensioner att räcka till det allra nödvändigaste, för att inte tala om utgifter för läkarbesök och tandvård.

Visst gläds man åt att yngre släktingar och andra som arbetar en högre lön än man själv hade, tiderna har förbättrats, men samtidigt ser man ju att skattekronorna går pensionärerna förbi och går till lyxkonsumtion.

Fackets roll förändras när staten kommer med sina bidrag till dem som redan fått det bättre. Och pensionärerna tycks som en hop gnällmånsar eller hycklare.

Tama försök har gjorts av olika pensionärsorganisationer att få pensionerna höjda. Men den överenskommelse som ligger till grunden för pensionerna tycks svårare att rubba än urberget.

De yrkesarbetande skulle väl helst se att mindre pengar gick till pensionärerna för att mata duvor kostar inte så mycket. Staten önskar att pensionsåldern höjs och att pensionärerna fortsätter att arbeta, så att de yrkesarbetande kan shoppa mera.

Det är bara pensionärerna som vill ha en jämn fördelning av inkomster och skatter. De har varit med om alla skiften i livet, besvär och glädje, kanske arbetslöshet och sjukdom. Pensionärerna vet att man mår bäst av att ha det som alla andra. Men det betyder inte att man ska ha det sämst.

Det finns just nu mycket pengar i samhället, men det är fördelningen som är problemet. Problem både för de rika och deras släktingar, pensionärerna. Snart går det väl så långt att varje arbetsplats får adoptera ett antal pensionärer för att de ska klara sig ekonomiskt (pensionärerna alltså).

Kanske tycker staten att det är en lyx att ha pensionärer. Kanske är det därför man sänker pensionerna.  Man vill helt enkelt utrota dem, utrotade blir pensionärerna förr eller senare, men det går alldeles för sakta tycks det.

Och pensionärerna går lite sakta men de har sina goda huvuden i behåll med tankar om en rättvis värld för alla människor. Pensionärerna tror på det goda hos människan. Pensionärerna vill kunna leva på sin pension.

Det är här facket kan återta sin position och ställning. De flesta som är pensionärer har varit med i någon av fackföreningarna. Kampen har förts för bättre löner och villkor. Nu gäller det för fackföreningarna att åta sig pensionärernas sak. Att ta till alla resurser för att förbättra pensionerna. Facken får gå samman för en kraftfull insats. Pensionärerna trodde på en ljus framtid. Framtiden är här nu, det är dags för fackföreningarna att gripa in och ge pensionärerna det de förtjänar. Ett bra liv.
//Kerstin Rosenqvist