Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Måste a-kassan vara så superbyråkratisk?

Har nyss blivit arbetslös och skickat in ett arbetsgivarintyg, men tyvärr hade arbetsgivaren missat att räkna några röda dagar som jag fått betalt för, när de uppgav hur många timmar jag arbetat. Vad händer då?
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Arbetsgivarintyget kommer tillbaka efter c:a 4 veckor, med begäran om nytt arbetsgivarintyg med komplettering av de missade uppgifterna trots att jag ringt två gånger och frågat om papperen är ok, och får till svar att det ser bra ut.

En tur till arbetsgivaren med ifyllande av nytt arbetsgivarintyg med de missade uppgifterna, som sedan än en gång sänds till a-kassan, och jag antar åter körs runt i a-kassans system, trots att det inte påverkar min nuvarande ersättning, eftersom den arbetade tiden är för kort och jag stämplar på ett äldre arbetsvillkor.

Under tiden väntar jag på min ersättning, som kan betalas ut först sedan man fattat beslut, efter att ha fått in alla handlingar, trots att de inte påverkar beslutet.

Ett tips! Om a-kassan fyllt i de dagar som saknades, tidsåtgång c:a 1 minut, hade problemet varit löst direkt, och man hade kunnat betala ut min ersättning i tid. Dessutom kanske man slapp mötas av beskedet i telefon att alla handlägare tyvärr upptagna, och vi ber dig återkomma senare. Vilken service! Har fått lära mig att a-kassan inte är serviceorgan utan myndighet, och då spelar vi (kunder) ingen roll.

 Inte konstigt att folk lämnar a-kassan när det blivit dyrare att vara med, många inte berättigade till ersättning, och servicen är dålig.
Tack för ordet! 
Kjell Dagheden

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson