Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Man får ha vilken privat tro som helst

Jag blev lätt upprörd av er artikel om mannen som vägrade skaka hand och blev tilldömd ett skadestånd med Unionens hjälp.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 5 augusti 2013, kl 10:33

Man kan ju få vilken märklighet som helst att framstå som sann med rätt journalistik och antingen är det fel på lagarna eller också är det fel på tolkningen!

Är det någon som är kränkt så är det hon som förvägrades ett hanslag, ett tecken på acceptans och att jag ser dig och dessutom det sättet vi hälsar på varann i Sverige, en del av våran kultur helt enkelt.

Och dessutom oberoende av kön, i Sverige har kvinnor och män samma värde.

Mannen i fråga får ha vilken privat tro som helst men för att fungera i ett modernt västerländskt samhälle måste man lämna sin privata tro i sin privata sfär.

Att ni aktivt stödjer mannen i denna sjuka uppfattning gör att jag inte vill vara kvar i Unionen längre och därför kommer jag att avlsuta mitt medlemskap.

//Bo Schröder

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson