Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Kvotera in arbetslösa på arbetsmarknaden

Idag sker en diskriminering av arbetslösa på den reguljära arbetsmarknaden och den grupp som drabbas hårdast är långtidsarbetslösa. Långtidsarbetslösheten är delvis ett resultat av arbetsgivarnas ovilja att anställa människor som hamnat i arbetslöshet.Oviljan att anställa arbetslösa kan påvisas med alla olika former av förmånliga bidrag som arbetsgivaren lockas med i samband med en anställning. Motviljan att anställa långtidsarbetslösa grundas delvis på medvetna och omedvetna fördomar och förutfattade meningar.
Publicerad

En förutfattad mening om arbetslösa är att de är lågutbildade och saknar både formell och funktionell kompetens. Säkert finns det både och hos de arbetslösa men även så hos arbetstagarna. Faran är när det sker en generalisering som stämplar en hel grupp människor i samhället som lågutbildade och inkompetenta. En förklaring som är vedertaget är att arbetsgivarna inte lyckas få tag på den kompetens som efterfrågas. Det finns väl meriterade arbetslösa som har både den formella och funktionella kompetensen arbetsgivarna eftersöker men denna grupp tycks osynliggöras och väljas bort i rekryteringsprocessen.

En annan förklaring till att arbetslösa inte lyckas att få ett passande arbete är att det sker en felmatchning. Den arbetslöse befinner sig i en situation där han/hon är endera undereller överkvalificerad. Många arbetslösa har valt att utbilda sig för att möta upp till arbetsgivarnas krav. Trots detta har den arbetslöse stora svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Den arbetslöse kan utbilda sig till döds och Arbetsförmedlingen kan göra den bästa av matchningar. Till syvende och sist måste det finnas en arbetsgivare som är villig att anställa och ge den arbetslöse en chans.

På den öppna arbetsmarknaden är den arbetslöse med och konkurrerar om jobben med övriga arbetstagare som av en eller annan anledning har en önskan om att byta arbete. Chanserna för den arbetslöse att få ett arbete i denna konkurrens tycks vara marginell. Kvotering måste komma till stånd, när arbetslösa blir utsatta för diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Den arbetslöse med lika/likvärdig formell kompetens måste lämnas företräde framför en arbetstagare som redan har en anställning. Min fasta övertygelse är, går man ut i debatt om att lämna förtur till den arbetslöse kommer detta väcka starka reaktioner. Idag sker en kvotering av redan etablerade arbetstagare före den arbetslöse på de lediga tjänsterna. Motståndare kommer säkert opponera sig och mena att den fria rörligheten på arbetsmarknaden måste få gälla. Skall den fria rörligheten på arbetsmarknaden endast gälla arbetstagare som vill byta jobb? Medan den arbetslöse cementeras in i långtidsarbetslösheten. Var finns den fria rörligheten på arbetsmarknaden för den arbetslöse?

//Anette Höiland

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman