Logo
Sök
Insändare

Kontaktdag

Jag är pappa till ett barn som omfattas av LSS regler men som inte får LSS på grund av regler om timtalet per vecka inte uppfylls. Enligt dagens regler måste tillsynsbehovet vara mer än 20 timmar/vecka för att kunna beviljas stöd enligt LSS.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Det finns idag tre grupper som kan beviljas LSS stöd;

  • Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknade tillstånd.
  • Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.
  • Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.  

Jag såg på Försäkringskassans hemsida att jag kunde ta ut kontaktdagar för att medverka i aktivitet som anordnas av skolan. Kanon bra för jag skall hjälpa mitt barn under en tre dagar lång resa anordnad av skolan.   Då mitt barn är rullstolsburet ansökte jag hos FK om att ta tre kontaktdagar. FK hänvisade mig till min kommun som först måste göra en utredning om behovet finns. Om kommunen anser att vårat barn har ett behov så kan vi kanske beviljas LSS och kan ta ut kontaktdagarna.   Resultatet av min ansökan blev AVSLAG. Vårat barn behövde inte 20 timmars tillsyn. Jag fick ta semester istället.   //Bosse

Insändarredaktör Åsa Frisk

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Läs även