Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Kan kallprat vid köksbord bli straffrättslig angelägenhet?

Det finns verksamheter som kräver finkänslighet och sekretess. Hantering av persondata och känsliga uppgifter om människors privata angelägenheter i offentlig sektor brukar räknas dit.
Åsa Frisk Publicerad
I vissa fall utsträcker vi också denna typ av finkänslighet till industriella processer och privata företag. Att ha information och kunskap som andra inte har kan utgöra en ekonomisk fördel i förhållande till andra marknadsaktörer. Men hur långt bör sådan känslighet utsträcka sig?

Sedan regeringen genomförde rekommendationer utarbetade av en offentlig utredning 2008 har företagshemligheter i Sverige upprätthållits av ett straffrättsligt system mycket likt det som tillämpas för upprätthållande av upphovsrätter. Blotta förberedandet av utgivande av företagshemligheter mot arbetsgivarens vilja utgör en risk för fängelsestraff. Det utgör ett osäkerhetsmoment för arbetstagare, som ju förhoppningsvis alltid försätts i en ställning att den vet vad den förväntas göra i arbetsgivarens tjänst och därför kommer att ha information om verksamheten som inte nödvändigtvis är tillgänglig utåt. Vad händer om man byter jobb? Om man pratar om sitt arbete med en kompis eller med en partner? När blir kallpratet kring köksbordet om hur dagen har varit en straffrättslig angelägenhet?

Även på EU-nivå försöker flera aktörer driva hem budskapet att företagshemligheter bör falla under samma typ av upprätthållanderegim som upphovsrätter, patent och varumärken. Förslaget är inte överdrivet populärt ens bland industriella aktörer och kan spåras tillbaka till vissa delar av datorchipindustrin och kemikalietillverkarna. Trots det saknas ett kritiskt ifrågasättande av huruvida det är lönt för den offentliga sektorn att gå in med straffrättsliga utredningsmedel och resurser för att skydda dessa egentligen privata angelägenheter. De politiskt sakkunniga dokument som accepterats av kommissionär Michel Barnier, med ansvar för den inre marknaden, hänvisar i sina grundläggande premisser bara till politiska ställningstaganden. Någon faktisk akademisk rationale för att lägga in företagshemligheterna under immaterialrättslig upprätthållanderegim finns inte.

Vad mer oroväckande är att det politiska dagsläget förmodligen inte lämnar mycket utrymme för ett särskilt direktiv på frågan, men att den ändock dyker upp i andra delar av kommissionens arbete. I en konsumenträttslig utredning om grupptalan vid överträdelser av kartellagstiftningen har utredarna fått för sig att direktivet om civilrättsliga sanktioner mot immaterialrättsintrång också vore ett lämpligt verktyg för att säkerställa företagshemligheternas bevarande. De av direktivet förespråkade ganska tuffa civilrättsliga sanktionerna skulle då tillämpas mot det konsumentombud som får för sig att offentliggöra särskilda delar av den bevisning som ska säkra konsumenternas rätt.

TCO och Unionen har redan tidigare kritiserat utvecklingen i Sverige, och med god rätt. Men det finns ingen tid att tveka inför djupare aktioner på området, och en bredare debatt. Det är lätt att få uppfattningen att straffrättsliga sanktioner är en juridisk-teknisk fråga vi som lekmän och medborgare inte behöver bry oss särskilt mycket om, men det är en viktig politisk fråga och avgörande för hur vi väljer att organisera oss som samhälle. Är det rimligt att belägga intentioner, tankebrott, med straffrättsliga sanktioner innan de övergått i handling? Och är det rimligt att privata företag outsource:ar upprätthållandet av sina egna hemligheter till det offentliga? Och vad händer för den enskilda anställde när denne inte utan att tillskansa sig omfattande juridisk expertis kan avgöra vad som utgör en helt normal kommentar om den egna arbetssituationen och vad som innebär en semester på Kumla?

Piratpartiet kommer under de kommande åren hålla ett vaksamt öga på hur dessa debatter utvecklar sig i Bryssel. Vår förhoppning är naturligtvis att vi i denna verksamhet får TCO:s och Unionens stöd.
//Amelia Andersdotter, EU-parlamentariker för Piratpartiet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman