Sedan regeringen genomförde rekommendationer utarbetade av en offentlig utredning 2008 har företagshemligheter i Sverige upprätthållits av ett straffrättsligt system mycket likt det som tillämpas för upprätthållande av upphovsrätter. Blotta förberedandet av utgivande av företagshemligheter mot arbetsgivarens vilja utgör en risk för fängelsestraff. Det utgör ett osäkerhetsmoment för arbetstagare, som ju förhoppningsvis alltid försätts i en ställning att den vet vad den förväntas göra i arbetsgivarens tjänst och därför kommer att ha information om verksamheten som inte nödvändigtvis är tillgänglig utåt. Vad händer om man byter jobb? Om man pratar om sitt arbete med en kompis eller med en partner? När blir kallpratet kring köksbordet om hur dagen har varit en straffrättslig angelägenhet?
Även på EU-nivå försöker flera aktörer driva hem budskapet att företagshemligheter bör falla under samma typ av upprätthållanderegim som upphovsrätter, patent och varumärken. Förslaget är inte överdrivet populärt ens bland industriella aktörer och kan spåras tillbaka till vissa delar av datorchipindustrin och kemikalietillverkarna. Trots det saknas ett kritiskt ifrågasättande av huruvida det är lönt för den offentliga sektorn att gå in med straffrättsliga utredningsmedel och resurser för att skydda dessa egentligen privata angelägenheter. De politiskt sakkunniga dokument som accepterats av kommissionär Michel Barnier, med ansvar för den inre marknaden, hänvisar i sina grundläggande premisser bara till politiska ställningstaganden. Någon faktisk akademisk rationale för att lägga in företagshemligheterna under immaterialrättslig upprätthållanderegim finns inte.
Vad mer oroväckande är att det politiska dagsläget förmodligen inte lämnar mycket utrymme för ett särskilt direktiv på frågan, men att den ändock dyker upp i andra delar av kommissionens arbete. I en konsumenträttslig utredning om grupptalan vid överträdelser av kartellagstiftningen har utredarna fått för sig att direktivet om civilrättsliga sanktioner mot immaterialrättsintrång också vore ett lämpligt verktyg för att säkerställa företagshemligheternas bevarande. De av direktivet förespråkade ganska tuffa civilrättsliga sanktionerna skulle då tillämpas mot det konsumentombud som får för sig att offentliggöra särskilda delar av den bevisning som ska säkra konsumenternas rätt.
TCO och Unionen har redan tidigare kritiserat utvecklingen i Sverige, och med god rätt. Men det finns ingen tid att tveka inför djupare aktioner på området, och en bredare debatt. Det är lätt att få uppfattningen att straffrättsliga sanktioner är en juridisk-teknisk fråga vi som lekmän och medborgare inte behöver bry oss särskilt mycket om, men det är en viktig politisk fråga och avgörande för hur vi väljer att organisera oss som samhälle. Är det rimligt att belägga intentioner, tankebrott, med straffrättsliga sanktioner innan de övergått i handling? Och är det rimligt att privata företag outsource:ar upprätthållandet av sina egna hemligheter till det offentliga? Och vad händer för den enskilda anställde när denne inte utan att tillskansa sig omfattande juridisk expertis kan avgöra vad som utgör en helt normal kommentar om den egna arbetssituationen och vad som innebär en semester på Kumla?
Piratpartiet kommer under de kommande åren hålla ett vaksamt öga på hur dessa debatter utvecklar sig i Bryssel. Vår förhoppning är naturligtvis att vi i denna verksamhet får TCO:s och Unionens stöd.
//Amelia Andersdotter, EU-parlamentariker för Piratpartiet