Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Inte förvånad över sjunkande medlemsantal

Efter att jag läst artikeln i Kollega nr 5 sid 12, angående att M-A Krantz inte ställer upp till omval, blev jag bestört, ledsen, förbannad, ilsken.....
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Min reaktion gäller inte att M-A Krantz inte ställer upp till omval, utan det otroligt generösa avtal som tecknats med möjlighet att gå i avtalspension vid 60 års ålder, med en månadslön på ca 64.000kr/mån exkl sociala avgifter. Detta blir 3.840.000kr under 5 år !!! Till detta kommer sociala avgifter. Har inte exakt koll på hur stora dessa är, men totalt torde det bli minst 5 MILJONER, som tas från de medlemsavgifter vi betalar.

Har i hela mitt yrkesverksamma  (ca 40 år) liv varit medlem i "facket". Om jag räknar med att jag betalt 220kr/mån i 40 år, så blir det 105.600kr. Detta räcker till lite mer än 1 månad till M-A Krantz avtalspension. Det betyder att jag och ytterligare knappt 50 st medlemmar (i samma situation som jag) betalt medlemsavg. i hela våra liv för att täcka ovanstående avtal.

Kan även exemplifieras med att ca 380 medlemmars månadsavgifter under 5 år eller 23.000 månadsavgifter behövs för att täcka detta enda avtal !!

Finns det fler liknande avtal som det betalas på eller inte är utlösta? Om så är fallet, hur mycket betalas per månad och hur mycket finns ackumulerat i icke utlösta avtal? Skriver man även idag liknande avtal som det M-A Krantz har? Vem eller vilka är ansvariga (har undertecknat) dessa avtal ?

Vi är med säkerhet en överväldigande  mängd "vanliga" medlemmar som blir oerhört upprörda av att våra medlemsavgifter används till ovanstående!! Är det någon som är förvånad över att medlemstalet sjunker?

Gränslöst besviken medlem.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson