Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Insändare: Nätetik kan förebygga näthat och vår tids samhällstroll

Det finns studenter såväl som personal i den högre utbildningen som kränker varandra i de sociala medierna. Också inom sjukvården, socialtjänsten, skolan och flera andra områden har yrkesföreträdare fortsatt att kränka varandra på bloggar och twitter. Det behövs nu ett rejält förebyggande arbete mot kränkningar och näthat. Respekten måste införlivas i de nya medierna för att det goda samtalet ska kunna äga rum. Därför borde all högskoleutbildning införa mediehantering och etik på schemat.
Publicerad 17 februari 2015, kl 14:06

I vårt välfärdssamhälle har ett nytt fenomen uppmärksammats under senare år. Det handlar om kränkningar och så kallat näthat på Internet. Det är i de sociala medierna som det fula språket, kränkningarna, näthatet och även beteenden som påminner om stalkningsbrott äger rum. I mycket höga hastigheter sprider vår tids samhällstroll (oetiska bloggare) oro runtom i samhället. Många tycks tro att det är fritt fram och skriva vad som helst, oigenomtänkt och samtidigt publicera texterna tillsammans med bilder i de sociala medierna. Det kan handla om Facebook, bloggar eller mikro-bloggar (twitter). Det synes vara så att alla vill vara publicister och följa sin egenetik och att texter skrivs oigenomtänkta för att håna, kränka och skada sina medmänniskor. Få tycks inse vilka skador och konsekvenser som dessa kränkningar får för de som drabbats av dem. Vem ska betala för dessa skador? Vem ska ta hand om de som drabbats efter alla kränkningar på nätet? I press, radio och tv har journalister under senare tid granskat kränkningar i sociala medier bland annat Flashback Forum. Sådana granskningar är alltid bra.

Förebyggande arbete behövs
Kränkningarna och näthatet kommer nämligen aldrig upphöra av sig självt. Det behövs därför en ny utbildning i de här frågorna. Som forskare menar jag att all högskoleutbildning i Sverige måste införa mediehantering i sociala medier och nätetik för studenter som börjar den högre utbildningen. Jag blev förvånad i min granskning när jag fann att välutbildade läkare, sjuksköterskor, socialarbetare, poliser, lärare och präster använde de nya medierna i tjänsten på ett otillbörligt och kränkande sätt. I boken Blogga tryggt. Nya medier i tjänsten (2015) har jag försökt att beskriva vad som händer när egenetiken tar överhanden och en yrkesverksam person börjar blogga eller twittra efter eget gottfinnande. De kränkningar och vilsefarelser som finns hamnar ibland i ärenden hos disciplinnämnder vid högskolor och universitet men allt anmäls säkerligen inte. Dessa mörkertal måste också tas på allvar. Men vad ska vi göra av erfarenheterna från de olika kränkningsfallen? Jag menar att de mycket väl kan användas i utbildningen så att liknande händelser uppstår i framtiden.

Höga hastigheter
Säkerligen är det lätt för många att bli förblindade och därmed farblinda för de nya medierna. Vem som helst kan ju börja blogga under arbetstid och publicera inlägg och fotografier som står helt och hållet i strid med den anställdes kritikrätt. Det behövs med andra ord mer kunskap om hur sociala medier ska hanteras och vilka etiska system och krav som man måste förhålla sig till. För att professionsetiken ska kunna utvecklas inom det här området så är det också viktigt att yrkes- och professionsförbunden följer med i utvecklingen och följer upp sina policys om sociala medier. Det finns inget som idag talar för att hastigheten i de sociala medierna kommer att minska. För att reducera hastigheten i själva användandet av medierna fordras att det finns tid för etik och reflektion. Där måste den högre utbildningen vid högskolor och universitet gå i fronten och bygga upp en god utbildning.

JÖRGEN LUNDÄLV

Docent i socialt arbete, Göteborgs universitet och Docent i trafikmedicin, Umeå universitet

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman