Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Gärna nytt arbetarparti!

"Aktivitet ska gå före passivitet" sa arbetsmarknadsministern. Sysselsättningsfasen, jobb och utvecklingsgaranti, fas3 eller vad det nu kallas är väl passiviserande och kränkande om något! Att inte få gå någon vettig utbildning, kompetenshöjande, att tvingas närvara hos en fas3-anordnare där man för att tiden ska gå antingen sitter och surfar på en dator, sorterar inlämnade andrahandsprylar, renoverar/målar begagnade möbler eller vad det nu kan vara frågan om.
Publicerad 4 augusti 2014, kl 13:17

Hur påverkas en ungdom eller utbildad person eller kanske en fd egen företagare av denna behandling!?

En del av de som har hamnat i denna slutförvaring är äldre universitets och högskoleutbildade människor som kanske har haft oturen att bli av med sina jobb pga flykten till låglöneländer eller för att företagen vill "föryngra" sin personalstyrka.

Ni som är under 50 vet nu vad ni har att vänta Er!

De värst drabbade är de som har utförsäkrats, kroniskt sjuka, cancersjuka, utbrända människor ska "tas om hand" av arbetsförmedlingens oerhört kompetenta personal.

Läkare och psykiatriker får inte sjukskriva under Alliansens regeringar och massiva ändringar i sjukförsäkringssystemet. Fas3 är den nya rehabiliteringsformen.

Reinfeldt och Co har lyckats skapa ett samhälle där de svaga och värnlösa kränks och förnedras. Men några låglönejobb har Alliansen lyckats skapa, subventionerade låglönejobb, som högutbildade tvingas ta i hård konkurrens med utlandsfödda och ungdomar under 26.

Stackars Sveriges medborgare säger jag! Jag hoppas verkligen på ett "nytt arbetarparti" värt namnet i samband med valet, kanske ett nytt kunskapslyft.

Det är dags att vakna!
//Unionenmedlem

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson