Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Funderingar från en på Kundtjänst

Angående fikapauser och att ta sig tid som det skrevs om i Kollega nr 8. Det uttrycks att vi inte tar oss tid. Men det är ju snarare så att arbetsgivaren styr detta, vi får inte ta oss tid, eller ja vi får om det finns tid för det.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

 Men hur som helst får vi bara gå en eller två åt gången, så det blir ju inte så mycket umgänge av det. Det är så det är när telefonen går varm hela dagarna, Vi har en kvarts planerad rast en gång i veckan då får vi sitta ner i små grupper åt gången, det ser man alltid fram emot. Tänk vilken dröm att få detta varje dag!! 2 gånger tom... Vilken lyx! 

Löneskillnader: i alla exempel på kvinnolöner som tas upp i tidningen om det så gäller pension, löneförhandlig osv så utgår ni alltid ifrån en lön på ca 25000. Till exempel  i artikeln  "Kvinna se om ditt hus sid 44 nr 8". I denna artikel framställde ni att man har ca 7000 kronor att tjäna på att se över tjänstepensionen om man är 25 år och har 25000kr/ mån, och vid 65 års ålder har 55000kr/månad.  

Allvarligt talat, är det så det ser ut i genomsnitt eller? Jag vet inte, men jag struntar i vad jag har för tjänstepension i så fall, men en lön på 19000/ månad och ålder 35. Ja vid 65 vet jag inte vad jag kan vänta mig, det beror väl på vad facket förhandlar för lägstalöner eller lägsta garantihöjning. Men som det varit de senaste 10 åren så kan man ju tänka sig att jag kanske ligger på ca 28000. kul att läsa om någon som har nästan samma vid 25 års ålder.

Så om kvinnan i exemplet har 7000 att tjäna, vad har jag att tjäna? Några hundralappar eller? Jag är så van att leva kostnadseffektivt så jag klarar mig nog. Jag anser faktiskt inte att jag är särskilt fattig, men när jag läser dessa artiklar så får jag andra tankar. Och jag får väl höja min lön i så fall genom att studera och byta yrke, men sådan är inte min personlighet. Har förresten provat, men det blev inget jobb, arbetsmarknaden är ju inte så valfri, man får ju inte alltid vad man pekar på. Och problemet kvarstår ju för alla andra på dessa låglöne arbeten.   Varför ser avtalen ut som de gör, är mitt arbete så lite värt? Varför har olika branscher så väldiga löneskillnader, beror det på olika ansvar? olika fysiskt påfrestande, olika psykiskt påfrestande, alla jobbar väl sina timmar, en del jobbar häcken av sig , vissa maskar, men det kan väl inte vara branchvis ändå!    
// En på Kundtjänst som gärna hade haft fler raster och mer i lönekuvertet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson