Min första reaktion är väldigt blattig: Vem fan är han att säga åt andra att ta mer ansvar? Sen förstår jag varför. Han är en framgångsrik blatte och har liksom många andra framgångsrika blattar säkert kämpat jävligt hårt att komma dit han är idag. Men det ger ändå inte honom rätten att slicka uppåt och trampa nedåt, särskilt inte när det gäller svagare grupper än han själv.

Astudillo menar att vi har kommit långt i Sverige genom att ta upp att Zlatan "fått guldbollen" (notera fått - inte vunnit) tre gånger. Zlatan är i min mening mer än värd guldbollen då han är en av världens, om inte världens, bästa fotbollsspelare. Men återigen verkar Astudillo bara se framgångsrika blattar (han själv, Zlatan) och oansvarsfulla blattar som "vänder Sverige ryggen" och som "är uppfödda på sina föräldrars förhoppningar och drömmar". Snacka om att ta upp två ytterligheter! Själv har jag aldrig träffat blattar som varken tar ansvar, inte verkar ha egna drömmar och som tydligen är helt vilsna. Detta trots att jag bor i ett invandrartätt område söder om Stockholm och har många blattekompisar. Astudillo kanske kan presentera mig för några blattar som stämmer in på hans beskrivning?

Att han själv blivit vald till fjolårets hackkyckling av SSU "för sin lysande förmåga att förnya sin ideologiska analys i ständig samklang med partiledningen" menar han är " så orättvist". Kanske är det så, vad vet jag om politiska utspel och strategidrag inom toppolitiken men jag noterar att det är absolut inget han "tar eget ansvar" för. Sen fortsätter han i en ton att nu veta bättre då han berättar om att han tidigare haft "etniska glasögon" men inte har det längre. Att han hade det förr berodde på att han råkat ut för diskriminering/särbehandling. Han tar upp exempel som att inte bli insläppt på disco och att sjukhuspersonal inte kommit in med den sedvanliga svenska flaggan vid dotterns födsel. Det är väl jättebra för honom om han inte har sina blatteglasögon på sig längre, de kanske var fula? Men att sedan påstå att "vi väljer utanförskapet själva" är att helt krossa det faktum att det existerar strukturell diskriminering i Sverige och att det är något vi alla tillsammans måste ta ansvar för och bekämpa. Han erkänner att segregationen har etnisk prägel men förstår inte att detta också har att göra med större samhällsproblem som endast kan lösas med ett jämlikare samhälle överlag.

Själv identifierar mig som svensk och som latinamerikan i och med mina chilenska rötter, utan att känna mig det minsta vilsen. Ser mitt kulturella arv som oerhört berikande inte bara för mig själv utan även för min omgivning eftersom vi lever i en alltmer globaliserad värld (enda punkten jag kan hålla med Astudillo på). I mitt medelmåttiga liv (är varken segregerad, oansvarig eller framgångsrik) träffar jag många som ser mig för den jag är men också många som har alltför många förutfattade meningar om mig bara för att jag ser latinamerikansk ut. Vill någon kalla mig blatte - så gärna för mig, kallar mig själv för blatte ibland. Men om någon börjar kalla mig oansvarig eller signalerar att jag väljer mitt utanförskap själv om jag ser eller upplever diskrimination, då blir jag arg. Det går inte att alltid göra individer ensamt ansvariga för samhällsproblem. Man måste kunna se mönster, samhällsstrukturer och gemensamma lösningar. Och slutligen: Låt oss komma bort från det lumpna hopbuntandet av människogrupper bara för att vinna politiska poäng - en gång för alla!
Inta Rivas-Faure
Tjugoåttaårig medelmåtta