Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Försäkringskassans blankett 3030

Jag kan nu i värsta fall bli av med hela min sjukbidrag på 25 procent bara för att det är förbjudet för Försäkringskassan att skicka mig blanketten.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Jag är en av många som förundras över vilka som bestämmer i Sverige.
Själv blev jag påkörd av en långtradare för några år sedan. (2001) Livet går sakta framåt även om man ramlar ner i fallgroparna.
Det som är bra med människan, det är att man kan glömma.
Glömskan har räddat mig många gånger.

Jag vet med tiden att vissa saker skall jag inte göra för då får jag ett helvete med all smärta som uppkommer.
Tyvärr så glömmer jag bort detta emellanåt och då är smärtan påtaglig.

Nu skall mitt sjukbidrag omförhandlas i januari 2009 och för detta ändamål avkrävde Försäkringskassan att jag skickar in ett nytt läkarintyg. Jag har i början av oktober skickat in detta läkarintyg till Försäkringskassan.  Idag 2008-12-08 då jag efterfrågade var mitt ärende är svarar Försäkringskassan att mitt ärende står stilla då jag har underlåtit att skicka in en ny ansökan!!!

Idag är Försäkringskassan förbjuden att skicka ut nya ansökningshandlingar till oss. Detta har Sveriges riksdag bestämt. Nu är det min skyldighet att veta att jag skall fylla i blankett 3030!! Hur skall jag veta att det var blankett 3030 som Försäkringskassan ville ha?

Jag kan nu i värsta fall bli av med hela min sjukbidrag på 25 % bara för att det är förbjudet för Försäkringskassan att skicka mig blanketten.
Trafikskadad

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson