Vi Socialdemokrater vill däremot att samhället höjer sin ambitionsnivå och investerar för framtiden. Jag och många med mig vill att ordet solidaritet dammas av och den allt mer egoistiska utvecklingen i vårt samhälle bryts. Vi måste åter börja arbeta för det gemensammas bästa. Vi måste ställa frågan vad kan vi göra för samhället istället för att sko oss själva på det allmännas bekostnad. Låt mig citera John F Kennedy.  Redan 1961 yttrade han följande ord. ”Ett fritt samhälle som inte kan hjälpa de fattiga kan inte heller rädda de få som är rika.” En sanning som gäller även idag.

När medelklassen får det sämre och halkar ner på samhällsstegen, vad händer då med de som redan tidigare är utsatta och lever i marginalen. De som betecknas  som bidragstagare, de som står utanför arbetsmarknaden till följd av sjukdom, etnicitet, sexuelläggning eller av någon annan anledning? Hur blir dessa hjälpta av ett samhälle med allt svagare sociala skyddsnät? Ett samhälle med minskande tolerans och ökande klyftor är ett sämre samhälle att leva i för alla.

Det är belagt att Sverige är ett av de länder som satsar mest på forskning i EU men man menar att vi måste skapa bättre möjligheter för att fler idéer blir till varor, tjänster eller produktionssystem som ger nya jobb i Sverige. Jag frågar mig dock om vi inte behöver tänka nytt när det gäller att skapa jobb och fokusera även på att tala om arbetets värde i högre utsträckning. Vi borde fråga oss om det finns någon mening med, att till varje pris, fixa fler jobb utan framtidsutsikter. Att den ojämna sysselsättningsgraden mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden bör, i möjligaste mån, utjämnas betyder inte per automatik att flera arbeten måste skapas för kvinnor utan kan även uppnås genom att männen arbetar färre timmar. Vi talar också om att fler måste få högre utbildning och nå bättre resultat i skolan för att rusta oss för det moderna arbetslivet och behålla Sveriges konkurrensfördelar internationellt. Att utveckla  ett livslån genom lärande där alla  människor har tillgång till  en högklassig utbildning genom hela  livet är jätte bra men ingen garant för en minskande arbetslöshet. Redan idag finns det horder av högutbildade ungdomar som saknar arbete. Frågan som borde ställas är om vi inte solidariskt måste dela på jobben som finns genom att arbeta mindre istället för att de som har arbete jobbar mer och mer emedan andra får gå arbetslösa. Istället för att höja pensionsåldern och tvinga sjuka ut på arbetsmarknaden borde vi kanske sänka pensionsåldern, förlänga semestern och korta ner arbetstiden. Det är inte en en naturlag att vi skall arbeta 8 timmar om dagen.

Frihandelsavtalet (TTIP) mellan USA och EU lyfts fram av många som en lösning som gynnar de svenska företagen och bidrar till nya arbetstillfällen i Sverige. Vi måste dock vara försiktiga så att vi inte säljer vår själ för en handfull dollar. Många av EU:s utskott kritiserar de pågående förhandlingarna och varnar att både mänskliga rättigheter och miljöhänsyn kommer på undantag. Jag är inte mot frihandelsavtal men tycker att avtalen skall ge alla parter likvärdiga, rättvisa villkor liksom att demokratin skall stå över och löntagarnas intressen måste prioriteras. Det krävs att vi ställer hårda och tydliga krav på fortsatta förhandlingar. Istället för att tala om människors behov och arbetets värde  talar vi ofta om att vi vill skapa  en union som tar ledningen för en politik för full sysselsättning. Men med en alltför enkelspårig jobbpolitik finns det en uppenbar risk att vi därmed bereder vägen för krafter som ser människorna enbart som produktionsfaktorer och har vinstmaximering som sitt enda mål.

 I sitt tal inför den socialdemokratiska partikongressen den 28 september 1975 sade Olof Palme: ”För oss är demokratin en fråga om människovärde.” Vi måste tänka nytt när det gäller idén att skapa jobb. Ständig effektivisering gör att antalet arbetstillfällen minskar. Vi måste våga trappa ned, dela på de jobb som finns och skapa mer ledig tid. En fråga som onekligen ställer sig är – Har lönearbete något egenvärde? Personligen tror jag att det är föga nyttigt att stiga upp i ottan och göra sådant man inte skulle göra om man inte fick pengar för det. En tysk filosof uttryckte det så här redan på 1800 talet  ”Arbete är det  nödvändiga onda i samhällets tjänst”. Låt oss därför utgå från människornas behov och dela på jobben.

Även utifrån miljösynpunkt är full sysselsättning helt otänkbar om vi med full sysselsättning menar 8 timmar åt alla inom tillverkningsindustrin för att tillgodose ett ökat behov av allehanda prylar.  Vi konsumerar mer än någonsin vilket tar stora naturresurser i anspråk. Enligt Världsnaturfonden WWF är gränsen för vad som är långsiktigt hållbar konsumtion passerad sedan länge. Och för varje år räcker avkastningen från jordens resurser allt kortare in på året. Ekonomisk tillväxt ses ju alltid som en förutsättning för utveckling. Men samtidigt måste det finnas kvar något att utvecklas i, dvs. miljön med ekosystem som bidrar med förutsättningar för en god levnadsstandard. Har vi inte det så behöver vi inga jobb heller.

Som sammanfattning kan konstateras att, i vårt samhälle, med accelererande kapitalkoncentration och allt svagare statliga institutioner ser framtiden dyster ut. I land efter land blir de främlingsfientliga krafterna allt starkare och grupper ställs mot varandra. Trots att den socioekonomiska och strukturella verkligheten, som tillåter att 80 personer äger 50% av jordens tillgångar, bär det verkliga ansvaret för både fattigdom och miljöförstörelsen liksom den ojämlika tillgången på arbete riktar vi vår misstro och aggressioner på tiggare och andra marginaliserade grupper.  Vi har en gigantisk pedagogiks uppgift framför oss om vi skall få den stora allmänheten att förstå att framtiden inte kommer bereda välstånd för alla om vi inte solidariskt delar med oss av jobben och skapar mer ledig tid för alla. Världen ser inte längre ut som den gjorde men det vägrar vi att inse. Om vi skall lyckas beror på om vi kan göra globaliseringen till någonting som gynnar både miljön och alla människorna.

Kari Parman
Gnosjö