Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Facket tyst om att revisorn och ansvarsfriheten tas bort

I Sverige har sedan länge ett särskilt ansvar lagts på revisorn för att öka tryggheten för alla anställda. Revisorn granskar och kontrollerar att skatter och sociala avgifter betalas in och att arbetsgivaren uppfyller sina åtaganden gentemot sin anställda, myndigheter och samhället. Nu när revisionen blir frivillig för en stor majoritet svenska företag innebär det ett förändrat ansvar och ett annat risktagande för de fackliga företrädarna i företagens styrelser.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Om det blir som utredaren och regeringen vill kommer revisionsplikten att avskaffas för företag med mindre än 83 miljoner kronor i omsättning eller färre än 50 anställda. Det motsvarar 97 procent av alla företag i Sverige. I de flesta av dessa företag finns det fackliga representanter i styrelsen.


Enligt svensk lag har företag med 25 anställda och uppåt rätt att ha minst två arbetstagarrepresentanter i styrelsen beroende på företagsstorlek och bransch. Samma lagar och regler gäller självfallet för arbetstagarrepresentanterna i en styrelse som för övriga styrelseledamöter.

Debatten har hittills handlat mycket om att ta bort revisionsplikten i syfte att förenkla för företagen. Men det finns andra aspekter att väga in, som till exempel vem som tar till vara de anställdas intressen nu när revisorn, som har till ansvar att dra i nödbromsen om något oegentligt inträffar, kanske inte längre finns där.

I andra länder, exempelvis Belgien, har avskaffandet av revisionsplikten orsakat stora protester från fackligt håll. Men några liknandet protester har inte hörts i Sverige. Hittills har bara företagens organisationer yttrat sig i debatten. Från fackligt håll har det däremot varit förvånansvärt tyst. SACO, TCO och LO har inte hörts alls. Frågan är om Vanja Lundby-Wedin, Anna Ekström och Sture Nordh förstått vad det här handlar om? Att revisionsplikten försvinner är en fråga som berör alla fackets medlemmar. Det borde därför vara en självklarhet att de fackliga organisationerna ska ha en åsikt i frågan.

Revisionen är en trygghet inte bara för de anställda utan också för företagsledning, ägare och - inte minst - styrelsen. Förutom att revisionspliktens ska upphöra är det också på förslag att förvaltningsrevisionen ska tas bort.  Det innebär att revisorn inte längre kommer att tillstyrka ansvarsfrihet för styrelsen. Inte heller när det gäller detta förslag har det hörts några synpunkter från fackligt håll. Det är förvånande med tanke på att det i så många företag finns fackliga representanter i styrselen.

För att alla ska hinna ställa om sig när revisionen nu blir frivillig och ansvarsfriheten för styrelseledamöter tas bort är det förstås viktigt att regeringen skyndar långsamt och att avvecklingen sker på ett ansvarsfullt sätt, så att alla som berörs hinner med att ta reda på vad det innebär för dem.

Men jag vill också uppmana facket att sätta sig in i frågan om vad dessa stora förändringar innebär för deras medlemmar. Fackets roll ifrågasätts och många fackförbund förlorar medlemmar. En anledning är att medborgarna inte längre ser någon nytta med medlemskapet. Att ta ställning i viktiga frågor som denna kan vara ett sätt att visa att man värnar sina medlemmars intressen.

Anna-Clara af Ekenstam
Ledamot i FAR SRS styrelse
Revisor Öhrlings PricewaterhouseCoopers

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman