Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Ett steg tillbaka med vårdnadsbidrag

Det pågår heta diskussioner om vårdnadsbidraget, kristdemokraternas hjärtefråga. Vårdnadsbidraget innebär ett stort steg tillbaka för jämställdheten och ett gigantiskt steg tillbaka för vår moderna familjepolitik som är i världsklass.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Låt oss kort förklara vad vårdnadsbidraget är! Om du har barn mellan ett och tre år kommer du att få möjlighet att få vårdnadsbidrag som är på 3000 kronor. Det betyder att du kan stanna hemma med dina barn men du är även tvungen att leva på det låga bidraget. Vem har råd med det? I en familj där mamma och pappa jobbar inom industrin, vården eller liknande branscher där man inte har höga inkomster blir det nästan omöjligt att få ekonomin att gå ihop om den ena föräldern ska leva på vårdnadsbidrag. En ensamstående förälder kan aldrig klara sig på 3000 i månaden och de blir direkt selekterade från denna valmöjlighet.

Tycker borgarna att det är rättvist att ensamstående föräldrar med låga inkomster ska betala reformen som vänder sig bara till dem som är sammanboende och gifta? En familj där den ena förälder är arbetslös, sjuk eller har någon typ av funktionshinder? De får inte heller någon valmöjlighet. En invandrarfamilj? Det är otroligt viktigt att invandrarbarnen ska få del av den pedagogiska verksamheten och lära sig det svenska språket parallellt med modersmålet. Förskolan är oftast den enda möjligheten för dem att komma ut, träffa svenska vänner och lära sig språket. Dessa barn ska sedan börja skolan och språket är det viktigaste verktyget att klara av betygen. Språket är nyckeln till att lyckas vidare med sin utbildning och etablera sig från början i det nya samhället. Barnen ska ha rätt att  lära sig det nya språket, genom lek, i kontakt med andra barn och genom den goda pedagogiska verksamheten som våra förskolor erbjuder. Vi socialdemokrater har byggt ut föräldraförsäkringen medvetet under många år med tanke på både barnen och deras föräldrar. Möjligheten att kunna stanna hemma med sina barn i drygt ett och ett halvt år och en stor del av tiden kunna få föräldraförsäkring med 80-90 procent av lönen är en fantastisk gåva som man får i samband med barnets födelse. Det blir legitimt att stanna hemma för dig som är förälder. Din arbetsgivare kan inte neka dig din rättighet och din ekonomi blir inte lidande. Du behöver inte känna den ekonomiska stressen utan ska kunna njuta av den tid du får med ditt barn.

Internationella jämförelser visar på mycket negativa erfarenheter med vårdnadsbidraget. Vi har t ex Norge och Finland där det visat sig att vårdnadsbidraget utnyttjats till 95 % av kvinnor och i Norge är man redan på väg att ta bort vårdnadsbidraget. Många länder avundas den svenska familjepolitiken och ser Sverige som en förebild. Sverige har bevisat att vi har kunnat förena en hög förvärvsfrekvens med ett högt barnafödande. Kombination av en väl utbyggd förskola och en generös föräldraförsäkring är avgörande faktorer att svenska kvinnor slapp välja mellan arbete och barn.

Införandet av vårdnadsbidraget är en gigantisk smäll för jämställdheten och en reform som inte gynnar kvinnor. Förespråkare för vårdnadsbidraget pratar om möjligheten att ge föräldrar som så önskar mer tid med sina barn. Men med vår nuvarande föräldraförsäkring har vi redan den friheten. Vi har en flexibel, generös föräldraförsäkring som vi kan utnyttja tills barnet fyllt 8 år och vi kan planera den som vi vill. Vårdnadsbidraget ska finansieras på bekostnad av den befintliga barnomsorgen . Ekvationen är begriplig. Mindre personaltäthet, större barngrupper och sämre kvalité. Alliansen vill framhäva arbetslinjen i varje sammanhang men för de föräldrar som är arbetslösa, får sjukersättning eller introduktionsersättning kan införandet av vårdnadsbidraget bara innebära minskat incitament till att söka arbete.

Slutsatsen är enkel och behöver inga filosofiska eller matematiska beräkningar. Vårdnadsbidraget strider mot arbetslinjen, motarbetar jämställdhet och för den svenska familjepolitiken tillbaka till 50-talet där mannen var familjens hövding och kvinnan fick be om lite fickpengar för att köpa nya skor till barnen. Dit vill vi aldrig mer!

Amela A. Hodzic (s), ledamot i Rådslaget för välfärd,Malmö
Hillevi Larsson (s), riksdagsledamot, Malmö
Johanna Essemyr (s), kommunikationskonsult, Malmö

"S-kvinnor i Skåne fyller 100 år"

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman