Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Den hjälpsamma banken

Anledning till att jag skriver insändare är att när man pratar eller läser om bankerna så nämns de oftast i ett negativt bemärkelse (oskäligt höga räntor, vinster utan dess motstycke - inget till kunderna, följer inte sänkning av repo räntan) och det är väl det som säljer, dock vill jag göra motsatsen och berömma och rekommendera Nordea till alla medlemar i Unionen!
Åsa Frisk Publicerad 27 december 2012, kl 08:26

Varför det kan man undra?! Jooo, saken är den att jag personligen har haft några kontakter med Nordea under de senaste 9-10 månader och de har faktiskt sett mig (min familj) som människor och behandlat oss som riktiga kunder med allt respekt och värdighet istället för bara siffror som det oftast nämns!

Då kan man också ställa sig frågan: Vad är det som är så konstigt med det?! Inget, om man är miljonär (läs:välstående)! Vad jag vill ha sagt är att min personlige bankman, Linda R, tillsammans med hennes chef Anders M (om jag minns rätt ) har systematiskt i 3-4 steg löst vårt "lilla problem"! Vill inte gå in i några detaljer, men jag känner mig som en människa, som en kund som är lika värd som en som sitter i riksdagen och har kontot hos de, en kund som de verkligen har hjälpt till (trots att någon annan hade kanske sagt NEJ) - en riktigt nöjd kund som med största sannolikheten kommer aldrig att byta bank!!! 

Jag vet inte om min insändare kommer att publiceras då den är positiv och till fördel för banken - Nordea, men man har det alltid lätt att döma någon! Skall vi se om man har det lika lätt att berömma?!
//"Arn"

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson