Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Bjuder på kryssning

Jag brukar inte skriva insändare men jag satt och bläddrade i Kollega och fick se artikeln om att Unionen bjöd på kryssning, "Det är tredje gången som regionkontor tillsammans chartrat en hel Ålandskryssare för sina medlemmar" och denna gången kände jag att jag inte kan hålla tyst.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Jag kan inte förstå hur Unionen kan hyra en hel färja samt Tobbe Trollkarl, Da Silva och övrigt för MINA PENGAR!!!! Dessutom utan att jag blivit tillfrågad om det är ok att mina pengar används till sådant.

Jag är inte intresserad att "mina" medlemspengar skall gå åt till sådant. Avgiften är redan idag för hög och den lär inte bli lägre med sådana utgifter.

Naturligtvis förstår jag också att det är bra att träffas emellanåt för att få information utbyta tankar, åsikter osv. Men det måste finnas billigare alternativ än att HYRA EN HEL FÄRJA!!! Dessutom med tanke på det ekonomiska läget som råder känns det nästan som ett hån.

Tyvärr gör sådant att jag än en gång starkt överväger att lämna Unionen och bara behålla A-kassan.
//Besviken

SVAR:
Unionens regioner ansvarar för det arbete som bedrivs gentemot medlemmar och förtroendevalda ute i landet. I detta ingår bland annat att ge våra medlemmar möjlighet till ökade kunskaper om både sina rättigheter och skyldigheter i arbetslivet, försäkringar, pensioner m m. Vi ska också se till att våra medlemmar känner att de får något tillbaka för sin medlemsavgift till förbundet, s k "medlemsvård".

Huvudsyftet med medlemskryssningen var just utbildning. För en kostnad per medlem som var ungefär hälften av vad motsvarande konferens skulle ha kosta om vi hade lagt den "i land" gavs deltagarna möjlighet att delta i seminarier och workshops samt även ta del av information från bland annat de försäkringsbolag som erbjuder medlemsförsäkringar gör Unionens medlemmar. Av den tid som kryssningen pågick (18.00 söndag - 15.30 måndag) var hela måndagen vikt åt utbildning. Vi hade kö till det seminarium som började kl 09.00 på måndagsmorgonen och fick t o m köra ett extra seminarium i slutet av resan för att alla som ville skulle ges möjlighet att delta, vilket får mig att dra slutsatsen att deltagarna tog detta med utbildningen på allvar. Kanske bidrar det faktum att varje deltagare själv har fått betala en liten avgift och dessutom tagit ut en semesterdag för att kunna delta.

Tyvärr har detta inte speglats i de reportage och bilder som förekommit i bland annat Kollega och på Kollegas hemsida, där det bara fanns bilder från middagen på söndagskvällen och inga bilder från måndagens utbildningar.

I Unionen har vi en representativ demokrati, där du som medlem väljer dina företrädare på arbetsplatsen eller orten (om du inte har en lokal facklig organisation på din arbetsplats). Dessa väljer i sin tur en regionstyrelse som representerar alla medlemmar i regionen. I de regioner som deltog i medlemskryssningen har respektive styrelse fattat beslutet om att aktiviteten ska genomföras, och därmed har du som medlem varit med och bestämt om den här aktiviteten

Jag är ledsen att du tagit illa vid dig men jag hoppas att detta ska ha rätat ut en del frågetecken som du kanske hade. Jag hoppas också att du ska välja att vara kvar i Unionen så att du kan ta del i någon av alla de aktiviteter som planeras nu och framöver!

Med vänliga hälsningar
Gunvor Andersson Storck
tjl regionchef, Unionen Gävleborg"

 

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson