Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Återuppväck historien om fackets bildande

Jag tycker att vi måste bli bättre på att återuppväcka historien till varför fackföreningar bildas i Sverige och uppkomsten av kollektivavtalen.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Jag är förtroendevald (klubbordförande, regionstyrelseledamot, kongressombud) inom Unionen, f.d. Sif och började min fackliga resa inom Pappers.

Jag börjar tvivla på fackföreningsrörelsens överlevnad, läser utredningar m.m. hur vi skall rekrytera fler medlemmar, om vilket förbund som har lägst avgift till A-kassan, eller flest andra förmåner t.ex. rabatter på olika försäkringar. Allt går ut på att vi skall rekrytera medlemmar från varandra inom fackföreningsrörelsen.

Jag tycker naturligtvis att vi skall använda en del av medlemsavgiften till att rekrytera fler medlemmar, men då är det till de oorganiserade som vi skall vända oss, inte "slåss" sinsemellan.

Varje fackförening är unik i sig själv och det är innehållet i resp. fackförening som skall vara skälet hur jag väljer, viktigt är att den representerar just min yrkesutövning med dess specifika förutsättningar.

Jag tycker också att vi måste bli bättre på att återuppväcka historien till varför fackföreningar bildas i Sverige och uppkomsten av kollektivavtalen.

Innan vi hade fackföreningar, så har vi här följande Citat från "Det var på tiden" som ett ett lysande exempel:

När Sverige var ett U-land

Sverige var ett mycket fattigt land 1879, ett av de fattigaste i Europa.

Det fanns inte åkermark så att det räckte till alla och många människor måste tigga sig fram.

Men nu hade man uppfunnit sågverk som drevs av ångmaskin och på dessa behövdes det arbetare.

Men det var mycket låga löner som betaldes och på vintrarna blev det ingen lön alls eftersom såg verken stängde då det inte gick att flotta timmer på älvarna.

Våren 1879 hade försäljningen utomlands gått dåligt och sågverksägarna sänkte lönerna med 20 procent. Nu rann sinnet till på arbetarna. De samlades på Sarpskyttefältet utanför Sundsvall och krävde sin vanliga lön. Allt arbete på sågarna i Sundsvallstrakten stannade.

Sågverksägarna blev oroliga. Ingenting blev gjort och de måste betala för fartygen som låg och väntade på last. De kallade på landshövding, Curry Treffenberg. Han ställde sig helt på sågverksägarnas sida, kallade in militär som omringade de strejkande. (en "strike" sa man då, för det är ett engelskt ord och det hade ännu inte försvenskats). Han hotade dem med fängelse och att de skulle vräkas från sina bostäder som de hyrde av bolagen.

Mot militären kunde inte arbetarna göra något. De blev tvungna att gå tillbaka till sina arbeten och ta lönesänkningen. Men många fick inte tillbaka sina jobb. När de sökte arbete på andra ställen fick de inget där heller.

Sågverksägarna skickade brev till varandra och skrev att de och de arbetarna ska du akta dig för. Det här kallades att "komma på svarta listan".     (Slut på citat)

Med detta vill jag be alla att ta sig en funderare på varför vi bildade fackföreningar och värdet av dessa.

Se vad som händer idag med Laval, salladsbaren m.fl. och hur det är att jobba fackligt idag och vilka ägare vi kommer att få i framtiden, Sverige håller på att säljas ut.

Vi måste också värna om våra kollektivavtal och stärka rätten att arbeta fackligt, idag så ser vi fler och fler fall där fackliga företrädare får lämna sina jobb, vad händer med dessa, blir de svartlistade av arbetsgivarna?

(Under tidigare stadier i industrialismen var det vanligt att företag motarbetade fackföreningar, till exempel genom att helt enkelt avskeda fackföreningsanslutna arbetare. Detta är fortfarande vanligt i tredje världen, men förekommer även i västvärlden. USA är ett exempel, men även i Sverige har det skett även på senare år).

Vill Sveriges löntagare tillbaka till en tid där statsmakterna och arbetsgivaren är den som avgör om vi får lön eller inte.

Kollektivavtalen är ju den "Svenska modellen" som framhävs av fackföreningsrörelse, Svenskt näringsliv och regeringen, så då skall det också vara något som alla skall stå upp för eller?

Så åter till rekrytering av medlemmar till fackföreningsrörelsen, - det är innehållet som vi erbjuder som skall locka fler medlemmar, oorganiserade eller ev. organiserade i andra förbund.
                                                                                 Klubbordförande/Regionstyrelseledamot/Kongressombud i Unionen Per-Åke Halvordsson,
fortfarande en stolt facklig företrädare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman