Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Är socialdemokraterna regeringsdugliga i nuläget?

I och med de stadigvarande dåliga opinionssiffrorna för socialdemokraterna verkar det som om det som nu sker är ett historiskt skifte inom hela den socialdemokratiska rörelsen. Socialdemokraterna som varit att betrakta som ett starkt statsbärande parti med nästan hälften av väljarnas röster har renderat till att bli ett parti med omkring en fjärdedel av väljarnas röster.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Problemen inom socialdemokraterna är idag varken lokala eller regionala utan centrala. När de inre stridigheterna inom centralorganisationen flyttar ut i offentligheten visar det bara på att ledningen saknar en klar sakpolitik. Partiledningens agerande är allt annat än positivt för det socialdemokratiska partiet. Visst är det en partiledares uppgift att våga leda, men då måste partiet i allmänhet och partiledningen i synnerhet stå bakom sin partiordförande. Allt för många missgrepp i förfluten tid har steg för steg lett fram till den rådande situationen och  partiet påverkas idag av influenser utifrån så till den grad att den lokala och regionala nivån inom partiet inte är införstådd med den centrala nivåns sakpolitik.

Socialdemokraternas problem bottnar i mångt och mycket även i deras otydlighet om vad partiet står för politiskt. Det beror till stora delar på att det finns ett tomrum mellan partiledarens retoriska budskap och den politik som partiet slagit fast. Visioner krävs visserligen, men dessa måste efterföljas av praktiska resultat och åtgärder. Dessutom måste dessa åtgärder märkas i de breda befolkningslagren. Alla politiska mål behöver däremot inte realiseras omgående. Ett socialdemokratiskt samhällsprojekt måste få ta tid. Att företrädarna för partiet i nuläget inte kan konkretisera vad de vill göra för att uppnå målen visar bara på att partiet är oerhört vilset och splittrat. Det beror på att det saknas en enhetlig kärna i partiet. De försöker på en och samma gång tillfredsställa både vänster- och högerflyglarna, vilket får som följd att partiet eroderas sönder både inifrån och utifrån.

Krisen inom socialdemokraterna tenderar till att inte bara bli ett partipolitiskt problem utan den får även allvarliga återverkningar på den svenska demokratin. För att demokratin ska fungera på ett tillfredsställande sätt behövs en stark opposition som granskar och ifrågasätter regeringen. Det ligger i den politiska oppositionsrollens uppgift att just påvisa brister i regeringspolitiken. Socialdemokraternas problem med att inte kunna utforma en alternativ politik som är väl underbygd, sammanhållen och realistisk påverkar också regeringen.

Om den sittande regeringen inte ständigt utsätts för en effektiv granskning och kritik finns det risk för att maktarrogans uppstår hos denna. En stark demokrati förutsätter att regeringar och makthavare ständigt granskas och kontrolleras. Det för med sig att de inte helt kan se till sina egna politiska intressen utan behöver ta hänsyn till både den politiska opinionen och den breda allmänheten. Det demokratiska värdet ligger i det kontinuerliga ansvarsutkrävandet.

Var någonstans ligger socialdemokraternas politiska prioritering? De borde istället för att snegla på moderaterna göra en egen samhällsanalys, istället för politiskt positionerade agera utifrån en egen vision och istället för anpassning utarbeta en egen politik. Nu agerar socialdemokraterna bara genom att komma med snabba politiska förslag för att  panikartat och tillfälligt bättra på opinionssiffrorna för partiet. Att föra en sådan politik är inte till gagn för Sverige som samhälle. De måste kunna ge medborgarna ett tydligt svar på vem som behöver socialdemokraterna. Det är mycket tydligt att utan ett övertygande svar på denna fråga saknar socialdemokratin existensberättigande i väljarnas ögon. Problemen i den centrala ledningen hos det socialdemokratiska partiet ger tyvärr all anledning att ifrågasätta partiets regeringsduglighet i nuläget.

Patrik Wikström

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman