I stort sett beskriver hon den bild som jag själv haft i hela mitt liv och som medlem i facket sedan -74. Och i Unionen och Sif sedan 1992.

Jag gillade också Sifs sätt att förhandla, man förkortade arbetstiden, startade tilläggsförsäkringen etc. Dom var påhittiga på ett sätt som gynnade medlemmarna.

Själv hamnade jag i en situation som inleddes med att jag fick en massa symptom på stresss i mitt jobb, 2004. Det lades ner stora resurser för att få mig frisk igen, terapi, massage, arbetsträning. Jag var under flera år sjukskriven: ett par månader på heltid, men massor med månader där arbetstiden växte och jag jobbade mot heltid med stort stöd från arbetsgivaren och Försäkringskassan. Under flera år jobbade jag bara ett par 3-4 månader heltid, mestadels jobbade jag 75 procent.

På jobbet fick vi ett erbjudande om att säga upp oss och få ett års avgångsvederlag, på våren 2007. Jag var då i det närmaste färdigbehandlad, men jag funderade också i banorna att jag kanske skulle må bättre av ett annat jobb, så jag hoppade på detta. Vi sade upp oss och slutade i aug 2007 med ett års lön.

Det kändes som världens chans, men ett helt år utan att jobba kändes inte så vettigt så jag lovade mig själv ett par saker. Jag skulle jobba på min egen hälsa och min egen kompetensutveckling och samtidigt resa jorden runt på en liten budget. Inget utsvävande, eller massor med aktiviteter, utan promenader, koppla av, läsa och jobba på att bredda mina tekniska kunskaper under resan. Jag reste i nästan åtta månader, min budget var 300 kr per dag, inklusive allt. Jag inledde resan i USA, sedan Samoa, Tonga o Vanuatu(i Söderhavet), Australien och i Thailand.

Jag kom hem till Borås stark och frisk och lycklig och brunbränd och HEL, för första gången på flera år.

Det kändes som en bra tid att börja söka nytt jobb (juni -08), om 2 månader drygt skulle jag gå ut i arbetslöshet. Men jag kände mig trygg i förvissningen att jag var med i den "bästa" fackföreningen och jag hade rätt gott om tid att kolla runt efter nya jobb.

Den 20/8 -08 gick jag ut i arbetslöshet och började formaliteterna på Arbetsförmedling och A-kassa. Visste ju att det skulle ta lång tid, hade hört 4-8 veckor för ett beslut från Unionens A-kassa.

Det tog 10,5 veckor! Jag kämpade som he-e för att klara mig. Lånade av vänner, använde ett kreditkort och sålde en del musikinstrument jag hade hemma.

Och beslutet blev en chock. Dom avslog min ansökan från 20/8 till 1/12. VA? När jag läste beslutet visade det sig att man hade min tid som utbränd som underlag för hur långt avgångsvederlaget skulle vara, och dom hade också räknat om min månadslön från 21.000 kr till 16.000 kr.

Jag läste beslutet massor med gånger. All energi försvann, jag lade mig på soffan och glodde i en avstängd TV i 3 timmar och kunde inte tänka annat än "vad f-n ska jag göra"? Hur ska jag klara detta? efter 3 timmar hade jag grym värk i ryggen, händerna och kroppen var dyngblöta av svett. Jag hade över 90 i vilopuls, jag var superstressad. Det svindlade, och jag kunde inte förstå.

Fick ett mejl, direkt, där det stod att jag inte var aktuell för Tilläggsförsäkringen eftersom jag inte hade tillräcklig inkomst. Jag ringde direkt till socialen och sa -hjälp. Och fick en tid hos dem nästan en månad senare (och hjälp så småningom).

Efter ett telefonsamtal med en av handläggarna på A-kassan, där han försäkrade att ett överklagande inte tar lika lång tid som ett beslut, började jag läsa för att förstå och skriva på ett överklagande.

Det beslutet, överklagandet, tog 11,5 veckor att få svar på!!! Det ändrade beslutet en del, jag fick ersättning från den 5/11 plus att min inkomst blev höjd till 17.500 kr.

Pengar betalades ut till mig den 29/1-09, efter 174 dagar fick jag rätt till ersättning. Fick genast ett mejl till från Tilläggsförsäkringen att jag inte var aktuell för dem.

Så vad var det som egentligen hände?

Jag har varit medlem i fackföreningar sedan 1974 och i Sifs tilläggsförsäkring sedan den kom. Min fackförening som alltid förhandlat åt mig, har alltid förhandlat om ören och kronor per månad. Min fackstyrelse förhandlade avgångsvederlaget som kronor per månad. Plötsligt, när jag behöver hjälp, räknar min fackförening enligt helt andra metoder och nu handlar det inte om kronor per månad längre. Nu får man känslan att här sitter det experter på att räkna neråt, och förvanska den hjälp jag betalt för i över 30 år.

Jag lämnas i månader utan någon som helst personlig kontakt, ingen frågar hur det går för mig eller meddelar mig när dem ser att jag vart sjukskriven en massa. A-kassan skickar mejl och meddelanden utan underskrifter. En telefonist lovade att höra av sig så fort hon visste besked, men hon ville väl bara bli av med mig.

Kort sagt: Hur i he-e kan min ordförande Cecilia Fahlberg stapla plattityder på varandra och skriva saker som: Du ska känna dig trygg med att Unionen motsvarar detta förtroende. Unionen ska finnas där när du behöver, vad som än händer på jobbet. När det är kris ska ett medlemskap i Unionen också innebära det bästa stödet, förhandlingsmässigt och ekonomiskt, genom Unionens inkomstförsäkring

För mig framstår det som bedrägeri, ur min synvinkel har jag blivit blåst av Unionen.

Jag är uppfostrad i arbetarfamilj och har alltid lärt mig nyttan med fackföreningar, nyttan av att kämpa för något gemensamt; tillsammans är vi starka.

Men jag undrar fortfarande vari ligger styrkan för mig? Det måste ju ändå fungera så att den enskilde medlemmen känner styrkan när han behöver den, inte att man blir mosad av konstiga regler och massor med blanketter och en oändlig väntetid och dåligt eller inget bemötande.

Jag är ju fortfarande inte alls nöjd med resultatet, men jag vågar inte överklaga, för då vet jag ju inte vad som händer. Det blir för mycket.

Egentligen skulle jag vilja polisanmäla Unionen för bedrägeri, eller stämma dem civilrättsligt, men det har jag inte heller råd med.

Det som återstår är att reda ut den ekonomiska härvan och betala alla extra räntor, aviavgifter, kravavgifter och inkassokostnader, det kommer att ta flera månader.

Förutom pengar till räkningar så har jag ca 1800 kr per månad att leva på, till mat, nöjen, resor och övrigt (typ söka jobb).

Och det trots att jag sålt alla mina musikinstrument och förstärkare som varit min hobby under massor med år. Plus ett par ärvda musikinstrument, plus de möbler som drog in lite pengar.  Jag har också gått ner 10 kilo på kuppen, och det var inga nödvändiga kilon...

Hur det går med att söka jobb? Skämtar du, eller?

Jag försöker hålla mig i gång trots allt energidränange som Unionens A-kassa har åstadkommit, och jag är mycket osäker egentligen, om jag klarar att jobba alls. Alla stresssymptom är tillbaka, jag kastades 4 år tillbaka i min sjukdom.

Men jag vågar inte (eller orkar inte) att ge mig på två andra kolosser i Sverige idag. Sjukvården och Försäkringskassan

Så det vore intressant att höra vad jag ska ha för nytta av en fackförening egentligen.

Jag har i alla fall aldrig i mitt liv blivit så illa behandlad, och det är Unionens A-kassa som gjort det. Och jag är sjukare än för 4 år sedan, trots så mycket rehab, fri tid och försök att ta det lugnt. Det är Unionen som gjort det.

Jag tycker ärligt talat inte om att läsa kolumner från en ordförande som sitter med världens lön och uppenbarligen inte vet hur facket fungerar för den som är medlem och behöver er. Det är rent förolämpande.

Så fort jag börjar jobba igen kommer jag att gå ur Unionen och aldrig vara med i ett LO eller TCO-förbund igen, det är ett som är säkert. Jag förhandlar åt mig själv och sparar min fackavgift istället.

Hur mycket pengar bråkar jag om då? Ca 43.000 kr brutto, fram till november, och jag "förlorar" ca 3900 kr, brutto varje månad. Ungefär de nivåerna handlar det om.

Men jag väljer att avsluta med ett citat från Cecilia igen:

För ett är säkert. Den tiden kommer när vi kan se ljust på framtiden igen...

/Faan tro't