Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så är min adhd en fördel på jobbet

Att vara tydlig när det gäller arbetsuppgifter och i vilken ordning de ska utföras och se till att den med adhd inte "tappas bort" vid fikaraster, kan vara bra tips för arbetsgivare och kollegor, skriver Calle Svensson.
Publicerad
Colourbox
Att ha tydliga strukturer och ramar hjälper Calle Svensson att hantera sin adhd. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att ha dålig impulskotroll ställer till med en massa elände. Fast om man är ute i skogen och plockar svamp då kan det vara en fördel att vara lite gränslös, det är svårt att gå ifrån ett ställe med mycket trattkantareller även om det börjar skymma. Det har hänt vid ett antal tillfällen. Det är lindrigt.

Elände blir det däremot om man inte klarar av impulsen att motstå frestelsen att inte betala hyran för att lägga pengarna på något viktigare.

I mina arbetsuppgifter ingår det bland annat att föreläsa. Att få föreläsa på arbetstid är en stor ynnest, tycker jag. Det händer att jag får frågan ”vad gör Du egentligen på Ditt arbete Calle”.

Mitt svar brukar vara att jag har roligt på jobbet, sen förklarar jag att i det ingår att ha föreläsningar. Det jag föreläser om är bland annat hur det är att leva med adhd. Och hur det är att jobba och ha adhd. Hur det är extra viktigt för mig att ha tydliga strukturer och hålla mig till dem.

Men, sen är det där med att ha dålig impulskontroll och hur jag hanterar den när jag har en föreläsning. Ett exempel som jag brukar ta upp är när jag och min chef var på en minimässa i Malung om psykisk ohälsa. Dalarna är ett stort län och Malung, ligger ungefär 20 mil från Borlänge, med andra ord ungefär 4 timmar i bilen. Vi åkte tidigt på morgonen. Min chef hade sovit dåligt och vi stannade för att få byta syre.

Väl uppe i Malung och vi var på plats, mässan började och jag skulle upp på scenen för att föreläsa. Jag hade förberett mig som jag brukar göra och när jag hade börjat föreläsningen stod jag och blickade utöver publiken. Blicken vandrade från höger till vänster. Det var då jag fick syn på chefen, som satt och sov, jag tittade snabbt bort, sen tillbaka och jo visst sov hon.

Min första impuls var att ”jag får inte skratta nu, när jag håller på att föreläsa”. Som tur var stod jag emot skratta och komma av mig. Just där och då fungerade min impulskontroll klockrent, vilket ju var jättebra.

Senare i bilen på vägen hem tog jag upp det där med att hon somnat, och att jag var lite frågande till hur det skulle bli i fortsättningen, om det skulle vara någon idé att hon följde med om hon ändå somnade. Givetvis har hon lyssnat på mig efter Malung och hon håller sig vaken under föreläsningarna.

För att det ska fungera för en person med adhd på jobbet, så finns det ganska enkla och användbara tips för att underlätta för arbetskamrater och chefer: 

  • Om det är möjligt så är ett eget rum bra, i annat fall kanske det fungerar med avskildhet bakom skärmar exempelvis.
  • Att vara tydlig när det gäller arbetsuppgifter och i vilken ordning de ska utföras.
  • Inte komma med för mycket information, kolla vad som är bäst, muntlig, skriftlig, digital information, eller kanske alla tre.
  • Kolla vid kafferaster eller andra pauser att kollegan med adhd inte ”försvinner”, en person med adhd kan lätt tappa tid och rum om det är en intressant arbetsuppgift som kollegan jobbar med.
  •  Vara tydlig.
  • Tänka på att vara inkluderande.
  • Komma med positiv feedback.
  • Jag är lite mer känslig än personer utan NPF diagnos. Att bjuda på lunch någon gång och inte enbart till julen.
  • Att vara inlyssnande är bra.
  • Visa att nu har jag tid för Dig, om man kommit överens om något möte.
  • Förändringar bör komma i god tid i förväg, men där kan man fråga hur man ska göra när det gäller förändringar.

För övrigt kan jag tillägga att det är väldigt vanligt att personer med en adhd- diagnos och dålig impulskontroll har problem med pengar och att sköta sin ekonomi. Till följd av att ha en bristande konsekvensanalys i kombination med dålig impulskontroll.

Anledningen till att jag tar upp det är jag inte vill att det framstår som att jag, och andra klarar sig undan det egna ansvaret med hjälp av en adhd. Vi har samma ansvar som alla andra. Det handlar snarare om att försöka förklara en del av konsekvenserna med att ha den här diagnosen.

Sen är det också ett sätt att lätta på den egna skammen och skuldkänslorna som följer med per automatik att ha en bristande förmåga att klara sådant som alla klarar nämligen att betala räkningarna i tid.

För den som vill läsa mer kan gå in på Socialstyrelsen och söka efter rapporten ”konsekvenser för vuxna med adhd”, den kom ut i juni 2019, vilket innebär att den är färsk. För min del var det en lyckostund när jag hittade rapporten och läste den, min känsla var att ÄNTLIGEN, kanske ”normala” människor förstår att det handlar mycket om att kämpa för sitt liv när man har en adhd- diagnos, att det inte är något hitte på, att det är verkligt. Jo, till sist, den hösten jag hade svårt att sluta plocka trattkantareller gjorde att jag hade otroligt mycket torkade ”trattisar”, som jag gav bort men även använde för att byta till mig blåbär.

/Calle Svensson, som har diagnosen adhd och anställd på studieförbundet Sensus. 

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson