Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så är min adhd en fördel på jobbet

Att vara tydlig när det gäller arbetsuppgifter och i vilken ordning de ska utföras och se till att den med adhd inte "tappas bort" vid fikaraster, kan vara bra tips för arbetsgivare och kollegor, skriver Calle Svensson.
Publicerad
Colourbox
Att ha tydliga strukturer och ramar hjälper Calle Svensson att hantera sin adhd. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att ha dålig impulskotroll ställer till med en massa elände. Fast om man är ute i skogen och plockar svamp då kan det vara en fördel att vara lite gränslös, det är svårt att gå ifrån ett ställe med mycket trattkantareller även om det börjar skymma. Det har hänt vid ett antal tillfällen. Det är lindrigt.

Elände blir det däremot om man inte klarar av impulsen att motstå frestelsen att inte betala hyran för att lägga pengarna på något viktigare.

I mina arbetsuppgifter ingår det bland annat att föreläsa. Att få föreläsa på arbetstid är en stor ynnest, tycker jag. Det händer att jag får frågan ”vad gör Du egentligen på Ditt arbete Calle”.

Mitt svar brukar vara att jag har roligt på jobbet, sen förklarar jag att i det ingår att ha föreläsningar. Det jag föreläser om är bland annat hur det är att leva med adhd. Och hur det är att jobba och ha adhd. Hur det är extra viktigt för mig att ha tydliga strukturer och hålla mig till dem.

Men, sen är det där med att ha dålig impulskontroll och hur jag hanterar den när jag har en föreläsning. Ett exempel som jag brukar ta upp är när jag och min chef var på en minimässa i Malung om psykisk ohälsa. Dalarna är ett stort län och Malung, ligger ungefär 20 mil från Borlänge, med andra ord ungefär 4 timmar i bilen. Vi åkte tidigt på morgonen. Min chef hade sovit dåligt och vi stannade för att få byta syre.

Väl uppe i Malung och vi var på plats, mässan började och jag skulle upp på scenen för att föreläsa. Jag hade förberett mig som jag brukar göra och när jag hade börjat föreläsningen stod jag och blickade utöver publiken. Blicken vandrade från höger till vänster. Det var då jag fick syn på chefen, som satt och sov, jag tittade snabbt bort, sen tillbaka och jo visst sov hon.

Min första impuls var att ”jag får inte skratta nu, när jag håller på att föreläsa”. Som tur var stod jag emot skratta och komma av mig. Just där och då fungerade min impulskontroll klockrent, vilket ju var jättebra.

Senare i bilen på vägen hem tog jag upp det där med att hon somnat, och att jag var lite frågande till hur det skulle bli i fortsättningen, om det skulle vara någon idé att hon följde med om hon ändå somnade. Givetvis har hon lyssnat på mig efter Malung och hon håller sig vaken under föreläsningarna.

För att det ska fungera för en person med adhd på jobbet, så finns det ganska enkla och användbara tips för att underlätta för arbetskamrater och chefer: 

  • Om det är möjligt så är ett eget rum bra, i annat fall kanske det fungerar med avskildhet bakom skärmar exempelvis.
  • Att vara tydlig när det gäller arbetsuppgifter och i vilken ordning de ska utföras.
  • Inte komma med för mycket information, kolla vad som är bäst, muntlig, skriftlig, digital information, eller kanske alla tre.
  • Kolla vid kafferaster eller andra pauser att kollegan med adhd inte ”försvinner”, en person med adhd kan lätt tappa tid och rum om det är en intressant arbetsuppgift som kollegan jobbar med.
  •  Vara tydlig.
  • Tänka på att vara inkluderande.
  • Komma med positiv feedback.
  • Jag är lite mer känslig än personer utan NPF diagnos. Att bjuda på lunch någon gång och inte enbart till julen.
  • Att vara inlyssnande är bra.
  • Visa att nu har jag tid för Dig, om man kommit överens om något möte.
  • Förändringar bör komma i god tid i förväg, men där kan man fråga hur man ska göra när det gäller förändringar.

För övrigt kan jag tillägga att det är väldigt vanligt att personer med en adhd- diagnos och dålig impulskontroll har problem med pengar och att sköta sin ekonomi. Till följd av att ha en bristande konsekvensanalys i kombination med dålig impulskontroll.

Anledningen till att jag tar upp det är jag inte vill att det framstår som att jag, och andra klarar sig undan det egna ansvaret med hjälp av en adhd. Vi har samma ansvar som alla andra. Det handlar snarare om att försöka förklara en del av konsekvenserna med att ha den här diagnosen.

Sen är det också ett sätt att lätta på den egna skammen och skuldkänslorna som följer med per automatik att ha en bristande förmåga att klara sådant som alla klarar nämligen att betala räkningarna i tid.

För den som vill läsa mer kan gå in på Socialstyrelsen och söka efter rapporten ”konsekvenser för vuxna med adhd”, den kom ut i juni 2019, vilket innebär att den är färsk. För min del var det en lyckostund när jag hittade rapporten och läste den, min känsla var att ÄNTLIGEN, kanske ”normala” människor förstår att det handlar mycket om att kämpa för sitt liv när man har en adhd- diagnos, att det inte är något hitte på, att det är verkligt. Jo, till sist, den hösten jag hade svårt att sluta plocka trattkantareller gjorde att jag hade otroligt mycket torkade ”trattisar”, som jag gav bort men även använde för att byta till mig blåbär.

/Calle Svensson, som har diagnosen adhd och anställd på studieförbundet Sensus. 

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag