Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Få arbetsgivare förstår hållbar utveckling

Visserligen hakar många företag på miljöfrågorna. Men det räcker inte med att ”titta på frågorna.” Gör dem i stället. Äg dem, skriver utbildaren och författaren Jimmy Sjöblom.
Publicerad
Colourbox
Att jobba med miljöfrågor är inte samma sak som att förstå vad hållbar utveckling är. För att förstå är det viktigt att titta på de system som är avgörande för om en verksamhet ska få finnas kvar i framtiden eller inte, skriver Jimmy Sjöblom. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi känner igen orden från Kommunals kampanj för ett antal år sedan. Men begreppet ”lönsam” är urvattnat och innehållslöst. Hela begreppet måste omvärderas på samma sätt som BNP måste omprövas. Ju mer komplexa och integrerade världsproblemen blir, desto mer innehållslösa och otillräckliga blir begreppen kring ekonomisk lönsamhet, framför allt om man ser det över tid.

Maria Nilsson, Unionens klubbordförande på Systembolaget, skrev några viktiga ord här på debattsidan om vikten av att göra en omställning. Hon menar att Unionen ”har börjat titta på…” miljöfrågorna.

Det kommer från facket sisådär 24 år efter att Sverige fick sin första världsmästare i miljö inom hotell- och restaurang. Dåvarande Sånga-Säby Kurs & Konferens gavs titeln 1998. Vd:n och jag själv som miljö- och marknadschef var där och tog emot priset.

”Unionen har börjat titta på” miljöfrågor hela 29 år efter att vi blev den första helt fossilfria anläggningen i världen.

Förstå mig rätt; det är inget fel med Marias eller Unionens ansatser – utöver att de kommer väldigt, väldigt sent. Den sena ankomsten beror dock inte på att Maria eller någon annan ligger på latsidan.

Felet ligger i att varken arbetsgivare eller anställd har en tydlig definition av vad som ska uppnås med verksamheten när den är hållbar. Därför vet man inte hur man ska skapa en hållbar utveckling – alltså resan över tid. Hållbar utveckling är vägen till ett hållbart samhälle, ett samhälle som inte äventyrar varken människan eller naturens hälsa.

Om man inte vet vad hållbarhet egentligen är så blir det givetvis omöjligt att analysera sitt nuläge på rätt sätt; dagstillståndet säger ingenting om det inte kan mätas mot något.

Jämför med ett lyckat höjdhopp över ribban på 140 cm. Är det framgång? Det beror på; om det var en enbent människa som hoppade för första gången så måste det ses som en enorm framgång. Om det var ett världsrekordförsök så var det kanske inte mycket att jubla över.

Där hamnar ambitionsnivåerna i det svenska arbetslivet nu hos alltför många arbetsgivare och anställda; i tvehågsenhet och ovisshet där man nöjer sig med att titta på frågorna snarare än att faktiskt ge sig på att hoppa höjd för att alls lära sig hur man gör. För om ribban ligger kvar efter ett hopp på 140 cm så kan det vara ett viktigt delmål mot världsrekordförsöket. Det beror på perspektivet. Perspektivet beror på systemkunskaper – och det är de som fattas i Sverige idag.

Om landets arbetsgivare lärde sig FSSD (Framework for Strategic Sustainable Development) – alltså den systemiska kärnvetenskapen kring hållbarhet och hur den skiljer sig från hållbar utveckling – och även såg till att de anställda hade tillgång till samma kunskaper så skulle man kunna göra det vi gjorde på Sånga-Säby för så länge sedan; ledningen satte upp riktigt långsiktiga mål och gav sedan medarbetarna uppdraget att skapa förändringen över tid. Uppdraget förtydligades i förtroende, tid, budget och – det allra viktigaste; ledningen var beredda på att både hantera fallgropar på vägen och att understödja organisationen i arbetet. Chefen måste kunna vara intern serviceapparat.

Det är alldeles för få arbetsgivare i näringslivet som fattar vikten av att börja sträva mot en hållbar utveckling. Många hakar på miljöfrågorna, men tycker sig inte ha tid att lära sig de systemfrågor som blir avgörande för om verksamheten ska få finnas kvar i framtiden eller inte.

Resultatet är att medarbetare får nöja sig med att ”börja titta på frågorna”. I rollen som rådgivare och utbildare stöter jag på den frustration det här ofta medför; där ute på små och stora arbetsplatser finns ofta en grov insikt om att ”vi och jag skulle kunna göra så mycket mer, så mycket smartare, så mycket snabbare, så mycket billigare, så mycket mer RÄTT ur ett utvecklingsperspektiv.”

Fråga dig själv; vem vill jobba kvar hos en arbetsgivare som uttryckligen säger att ”vi vet inte vad hållbarhet är eller hur det skiljer sig från hållbar utveckling. Därför vet vi inte vart vi ska eller hur vi ska ta oss dit.” Hur ska du kunna bli ”lönsam, lilla vän” under några som helst omständigheter i en sådan organisation – oavsett hur du värderar begreppet?

Du kan hämta input nästan var som helst ifrån för att starta omställningsarbetet från grunden. Allt är bättre än att ”titta på frågorna.” Gör dem i stället. Äg dem.

/Jimmy Sjöblom Rådgivare, utbildare och författare

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Låt oss på Arbetsförmedlingen ta mer ansvar för arbetslösa

Arbetsförmedlingen borde ha fler insatser i egen regi för dem som står längst ifrån arbetslivet, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner i Karlskrona.
Daniel Thörner Publicerad 29 september 2026, kl 06:00
Arbetsförmedlingens poster om att söka jobb
Arbetsförmedlingen borde få större mandat att fatta beslut om insatser för arbetslösa, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Satsningen Rusta och Matcha, där externa leverantörer coachar arbetssökande till jobb eller utbildning i Arbetsförmedlingens regi har kritiserats mycket genom åren. Framför allt eftersom den kostat mycket pengar och oseriösa aktörer har skott sig på arbetssökande i behov av hjälp. 

Redan för 10 år sedan kritiserades en liknande satsning, då Arbetsförmedlingen hade etableringslotsar för att hjälpa nyanlända invandrare att hitta jobb eller utbildning och komma in i det svenska samhället. Deltagare fick se på film som en del i jobbsökandet. Ibland svenska serier, ibland etableringslotsarnas egna semesterfilmer. Många såg det som förvaring snarare än utbildning.

Regeringen beslutade att avskaffa systemet, och tjänsterna sades upp under 2015 till fördel för andra etableringsinsatser.

Arbetsförmedlingen borde få större mandat

Arbetslösheten i Sverige är hög, vi har den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU. 

Och de som möter dessa människor är vi arbetsförmedlare. Min uppfattning är att Arbetsförmedlingen borde få större mandat att själva avgöra vilka insatser som är viktiga att prioritera. Vi behöver utöka samarbetet med kommunerna och de lokala företagen. Vi behöver också öppna lokalkontor på de orter där arbetslösheten är som störst. 

Nu har utvecklingen varit det motsatta. Lokala kontor läggs ned. 

/Daniel Thörner, arbetsförmedlare Karlskrona

Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.