Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det är nu facket behövs

"Jag är ung så jag behöver inte facket. Vad gör ni förutom att sitta i möten? " Så kan bilden av facket se ut bland både unga och gamla. Men det är nu, i ett arbetsliv i förändring som fackförbunden behövs som mest, skriver Liselott Karlsson, klubbordförande på Altia.

Publicerad
Colourbox/Unionen
På stämpelklockans tid var det lika naturligt att gå med i facket som att ställa sig i bostadskön efter gymnasiet. Så är det inte i dag, skriver Liselott Karlsson. Colourbox/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Här”, sa min pappa till mig och tryckte en blankett för anmälan till facket i min hand. Det var samma dag som när jag skulle börja på mitt första arbete.

”Det är en trygghet”, fortsätter min pappa, facket kommer alltid finnas där för dig om något händer!

Det var lika självklart att vara med i facket som att anmäla sig till bostadsförmedlingen och det var likadant för alla mina vänner, när man började jobba så gick alla direkt med i facket. Det var bara så det var på slutet på 80-talet. Sagt och gjort, från det att jag var 18 år gammal har jag alltså haft ett fackligt medlemskap.

Idag, nästan 40 år senare, hur ser det ut nu? Hur många är med i facket och hur många vet egentligen vad facket är och vad ett medlemskap innebär?

Min egen erfarenhet säger mig att vi har lite att jobba på när det gäller att få ut det viktiga budskapet och förmedla viktig information som anställda har rätt till. Det gäller dels att knyta till sig nya medlemmar  samt informera de medlemmar vi redan har om vad man får i sitt medlemskap och vilka rättigheter man har.

Det var lika självklart att vara med i facket som att anmäla sig till bostadsförmedlingen

Jag stöter nästan dagligen på kollegor, vänner och släkt som har en ganska skev bild av facket och det ofta kombinerat med en otillräcklig kunskap.

Några typiska kommentarer som jag fått erfara:

  • ”Facket kostar bara pengar, vad får jag ut av det?”
  • ”När jag behövde hjälp så fanns ingen där för mig.”
  • ”Jag är så ung så jag behöver inte det nu.”
  • ”Facket, vad är det? Vad gör ni egentligen förutom att sitta i möten?”

Just idag, i vårt moderna samhälle och i efterdyningarna av Covid-19:s påverkan så anser jag att det nu, mer än någonsin, är desto viktigare att faktiskt vara med i facket.

Så hur får vi då ut budskapet till vår yngre generation som  precis ska ut på arbetsmarknaden och hur tar vi oss an alla dem som redan är där ute, mitt i arbetslivet, helt utan medlemskap i facket?

  1. Genom att ta kontakt med skolor från mellanstadiet till gymnasiet, där vi från Unionen kommer ut i klasser och håller föreläsningar. Vi kan samtala om fackets historia, från då till nu, och hur Unionen aktivt arbetar med de frågor som är viktiga för dagens unga som till exempel hållbarhetsfrågor, trygga anställningar, vikten av kollektivavtal och kompetensutveckling. Allt för att de ska vara redo när de ska ut i arbetslivet. Kunskapen kommer ge stöttning automatiskt och kanske kan vi redan där inspirera till att de väljer en arbetsgivare som har kollektivavtal. Ju mer kunskap våra unga har desto mer kan vi påverka företagen indirekt så att fler faktiskt får kollektivavtal. Foodora är ett sådant exempel!
     
  2. En så kallad roadshow, digitalt i dessa tider, där ombudsmän bjuder in till informationsmöten med alla anställda på de största företagen för att prata om fackets och kollektivavtalens stora betydelse.
     
  3. Ett mer aktivt stöd till alla lokala klubbar, helst mer än de två år som nya klubbar får idag. Vi behöver fler ombudsmän som kan komma ut till klubbarna för att peppa, utbilda och stötta under en längre tid. På det här sättet kan lokala klubbar blir varmare i kläderna och få mer kontinuerligt stöd. 
     
  4. Vi behöver många fler som vill engagera sig fackligt. Vi behöver få ut budskapet om vad det faktiskt ger dig som anställd tillbaka. Jag hade ingen aning när jag för några år sen hoppade på tåget, men kan med facit i bakfickan säga att det här är det bästa valet jag gjort. Att kunna hjälpa andra människor, vara med och påverka, att aktivt få arbeta med att vi alla ska ha en trygg arbetsplats samt alla utbildningar och det stöd jag har fått från Unionen centralt, det har gett mig sådan oerhörd glädje! Tacket jag får från medlemmar när jag stöttat och gett det lilla extra kan få mig att sväva på små moln.
     
  5. En riktad kampanj för att upplysa om äran i uppdraget som förtroendevald. Om vi som brinner för vårt uppdrag ska fortsätta orka så måste vi bli fler och vi behöver få mer uttalad tydlig tid till vårt uppdrag inskrivet i kollektivavtalen.

”Här” sa jag till min son, som här om dagen skulle ut i arbetslivet.

”Du ska bli medlem i facket”, fortsatte jag med bestämd ton.

”Varför då?”, undrade min son, han som inte hade aning om vad facket är.

”Jo, för att du ska välja rätt arbetsgivare som har ett kollektivavtal. Då vet du att du har bra arbetsvillkor och framförallt  har du en oerhörd trygghet med Sverige största fackförbund, Unionen, i ryggen som aktivt arbetar med frågor som är viktiga för just DIG.” fortsatte jag berätta med stor inlevelse och engagemang.

Sagt och gjort, nu har även min son ett fackligt medlemskap och näst på tur är min dotter!

/Liselott Karlsson, klubbordförande på Altia

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sverige måste ta vara på sina resurser

Arbetsgivare skriker efter kompetens samtidigt som arbetslösheten växer. Sveriges företag måste våga ta ett större ansvar och se potentialen även hos dem som saknar "rätt" meriter, skriver Aralia Eriksson.
Publicerad 28 oktober 2025, kl 09:15
Om Sveriges företag ska lösa kompetensbristen måste man bredda synen på framtida medarbetare, skriver Aralia Eriksson. Foto: Colourbox/AKG Sverige
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en dubbel utmaning: hög arbetslöshet och akut kompetensbrist. Sedan 2008 har antalet inskrivna arbetssökande ökat med ungefär 65 procent. Samtidigt ropar arbetsgivare efter personal. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) beräknar att välfärden behöver rekrytera över 400 000 medarbetare fram till 2031, och näringslivet vittnar om att kompetensbrist är det största tillväxthindret. 

Allra mest oroande är utvecklingen för de långtidsarbetslösa, nästan hälften av alla inskrivna har varit arbetslösa i mer än ett år, och nästan 100 000 i mer än två år. Ju längre en person står utanför arbetsmarknaden, desto svårare blir vägen tillbaka. 

När man talar om arbetslöshet handlar det inte bara om individen, utan om hela familjer och samhällen. När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa, social utsatthet och kriminalitet. Barn som växer upp i hem utan arbetsinkomst påverkas i sina studier, sin hälsa och framtida arbetsförmåga. Även de riskerar att hamna utanför när de växer upp. 

När vuxna står utan arbete ökar risken för psykisk ohälsa

Varje år som människor står utanför arbetslivet innebär ökade kostnader för sociala insatser, sjukvård och rättsväsende, pengar som istället kunde investeras i utbildning, företagande och samhällsutveckling. 

Debatten om arbetslöshet förenklas ofta till frågor om etnicitet och migration. Men utanförskap handlar också om funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, geografi och socioekonomisk bakgrund. Detta är en grupp med stor potential, men som alltför ofta hamnar längst bak i kön till arbete. 

Om vi missar att rikta insatser till dessa grupper riskerar vi att förlora både individers möjligheter och samhällets potentiella resurser. Dagens system fastnar i regelverk och uppföljning, istället för att fokusera på det som leder till faktiska resultat. 

Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet

Det är ofta viktigare att följa små detaljer i ett upphandlat arbetsmarknadsavtal än att verkligen hjälpa individer att nå sina mål och närma sig egen försörjning. Arbetsförmedlingens upphandlingar styrs dessutom alltför ofta av lägsta pris istället för kvalitet. Det leder till att människor fastnar i långvarigt utanförskap, trots att vi vet att rätt stöd, praktik och utbildning fungerar. 

För att lyckas behöver alla hjälpas åt. Arbetsgivare måste både vilja och våga ta ett större ansvar, till exempel genom att ta emot praktikanter från grupper som står utanför arbetsmarknaden.  Vi vet att potentialen är stor även hos dem utan den ”perfekta” bakgrunden. 

Genom insatser som praktik, nystartsjobb och mentorskap kan fler växa in i roller och bli långsiktigt värdefulla medarbetare. För arbetsgivare innebär det inte bara socialt ansvar, utan också stärkt kompetensförsörjning och ökad konkurrenskraft. I stort, ger det en starkare konkurrensfördel för Sverige som verkar på en alltmer global utsatt marknad. 

Utanförskap är inte bara en social fråga, det är en ekonomisk förlustaffär. Varje individ som går från bidrag till arbete stärker både sin egen försörjning och Sveriges tillväxt. Därför måste vi samarbeta mer effektivt mellan offentliga aktörer, arbetsgivare och leverantörer. Sverige har råd att göra detta. Frågan är om vi har råd att låta bli? 

Aralia Eriksson, vd på AKG Sverige