Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det är nu facket behövs

"Jag är ung så jag behöver inte facket. Vad gör ni förutom att sitta i möten? " Så kan bilden av facket se ut bland både unga och gamla. Men det är nu, i ett arbetsliv i förändring som fackförbunden behövs som mest, skriver Liselott Karlsson, klubbordförande på Altia.

Publicerad
Colourbox/Unionen
På stämpelklockans tid var det lika naturligt att gå med i facket som att ställa sig i bostadskön efter gymnasiet. Så är det inte i dag, skriver Liselott Karlsson. Colourbox/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Här”, sa min pappa till mig och tryckte en blankett för anmälan till facket i min hand. Det var samma dag som när jag skulle börja på mitt första arbete.

”Det är en trygghet”, fortsätter min pappa, facket kommer alltid finnas där för dig om något händer!

Det var lika självklart att vara med i facket som att anmäla sig till bostadsförmedlingen och det var likadant för alla mina vänner, när man började jobba så gick alla direkt med i facket. Det var bara så det var på slutet på 80-talet. Sagt och gjort, från det att jag var 18 år gammal har jag alltså haft ett fackligt medlemskap.

Idag, nästan 40 år senare, hur ser det ut nu? Hur många är med i facket och hur många vet egentligen vad facket är och vad ett medlemskap innebär?

Min egen erfarenhet säger mig att vi har lite att jobba på när det gäller att få ut det viktiga budskapet och förmedla viktig information som anställda har rätt till. Det gäller dels att knyta till sig nya medlemmar  samt informera de medlemmar vi redan har om vad man får i sitt medlemskap och vilka rättigheter man har.

Det var lika självklart att vara med i facket som att anmäla sig till bostadsförmedlingen

Jag stöter nästan dagligen på kollegor, vänner och släkt som har en ganska skev bild av facket och det ofta kombinerat med en otillräcklig kunskap.

Några typiska kommentarer som jag fått erfara:

  • ”Facket kostar bara pengar, vad får jag ut av det?”
  • ”När jag behövde hjälp så fanns ingen där för mig.”
  • ”Jag är så ung så jag behöver inte det nu.”
  • ”Facket, vad är det? Vad gör ni egentligen förutom att sitta i möten?”

Just idag, i vårt moderna samhälle och i efterdyningarna av Covid-19:s påverkan så anser jag att det nu, mer än någonsin, är desto viktigare att faktiskt vara med i facket.

Så hur får vi då ut budskapet till vår yngre generation som  precis ska ut på arbetsmarknaden och hur tar vi oss an alla dem som redan är där ute, mitt i arbetslivet, helt utan medlemskap i facket?

  1. Genom att ta kontakt med skolor från mellanstadiet till gymnasiet, där vi från Unionen kommer ut i klasser och håller föreläsningar. Vi kan samtala om fackets historia, från då till nu, och hur Unionen aktivt arbetar med de frågor som är viktiga för dagens unga som till exempel hållbarhetsfrågor, trygga anställningar, vikten av kollektivavtal och kompetensutveckling. Allt för att de ska vara redo när de ska ut i arbetslivet. Kunskapen kommer ge stöttning automatiskt och kanske kan vi redan där inspirera till att de väljer en arbetsgivare som har kollektivavtal. Ju mer kunskap våra unga har desto mer kan vi påverka företagen indirekt så att fler faktiskt får kollektivavtal. Foodora är ett sådant exempel!
     
  2. En så kallad roadshow, digitalt i dessa tider, där ombudsmän bjuder in till informationsmöten med alla anställda på de största företagen för att prata om fackets och kollektivavtalens stora betydelse.
     
  3. Ett mer aktivt stöd till alla lokala klubbar, helst mer än de två år som nya klubbar får idag. Vi behöver fler ombudsmän som kan komma ut till klubbarna för att peppa, utbilda och stötta under en längre tid. På det här sättet kan lokala klubbar blir varmare i kläderna och få mer kontinuerligt stöd. 
     
  4. Vi behöver många fler som vill engagera sig fackligt. Vi behöver få ut budskapet om vad det faktiskt ger dig som anställd tillbaka. Jag hade ingen aning när jag för några år sen hoppade på tåget, men kan med facit i bakfickan säga att det här är det bästa valet jag gjort. Att kunna hjälpa andra människor, vara med och påverka, att aktivt få arbeta med att vi alla ska ha en trygg arbetsplats samt alla utbildningar och det stöd jag har fått från Unionen centralt, det har gett mig sådan oerhörd glädje! Tacket jag får från medlemmar när jag stöttat och gett det lilla extra kan få mig att sväva på små moln.
     
  5. En riktad kampanj för att upplysa om äran i uppdraget som förtroendevald. Om vi som brinner för vårt uppdrag ska fortsätta orka så måste vi bli fler och vi behöver få mer uttalad tydlig tid till vårt uppdrag inskrivet i kollektivavtalen.

”Här” sa jag till min son, som här om dagen skulle ut i arbetslivet.

”Du ska bli medlem i facket”, fortsatte jag med bestämd ton.

”Varför då?”, undrade min son, han som inte hade aning om vad facket är.

”Jo, för att du ska välja rätt arbetsgivare som har ett kollektivavtal. Då vet du att du har bra arbetsvillkor och framförallt  har du en oerhörd trygghet med Sverige största fackförbund, Unionen, i ryggen som aktivt arbetar med frågor som är viktiga för just DIG.” fortsatte jag berätta med stor inlevelse och engagemang.

Sagt och gjort, nu har även min son ett fackligt medlemskap och näst på tur är min dotter!

/Liselott Karlsson, klubbordförande på Altia

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare