Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det är nu facket behövs

"Jag är ung så jag behöver inte facket. Vad gör ni förutom att sitta i möten? " Så kan bilden av facket se ut bland både unga och gamla. Men det är nu, i ett arbetsliv i förändring som fackförbunden behövs som mest, skriver Liselott Karlsson, klubbordförande på Altia.

Publicerad
Colourbox/Unionen
På stämpelklockans tid var det lika naturligt att gå med i facket som att ställa sig i bostadskön efter gymnasiet. Så är det inte i dag, skriver Liselott Karlsson. Colourbox/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Här”, sa min pappa till mig och tryckte en blankett för anmälan till facket i min hand. Det var samma dag som när jag skulle börja på mitt första arbete.

”Det är en trygghet”, fortsätter min pappa, facket kommer alltid finnas där för dig om något händer!

Det var lika självklart att vara med i facket som att anmäla sig till bostadsförmedlingen och det var likadant för alla mina vänner, när man började jobba så gick alla direkt med i facket. Det var bara så det var på slutet på 80-talet. Sagt och gjort, från det att jag var 18 år gammal har jag alltså haft ett fackligt medlemskap.

Idag, nästan 40 år senare, hur ser det ut nu? Hur många är med i facket och hur många vet egentligen vad facket är och vad ett medlemskap innebär?

Min egen erfarenhet säger mig att vi har lite att jobba på när det gäller att få ut det viktiga budskapet och förmedla viktig information som anställda har rätt till. Det gäller dels att knyta till sig nya medlemmar  samt informera de medlemmar vi redan har om vad man får i sitt medlemskap och vilka rättigheter man har.

Det var lika självklart att vara med i facket som att anmäla sig till bostadsförmedlingen

Jag stöter nästan dagligen på kollegor, vänner och släkt som har en ganska skev bild av facket och det ofta kombinerat med en otillräcklig kunskap.

Några typiska kommentarer som jag fått erfara:

  • ”Facket kostar bara pengar, vad får jag ut av det?”
  • ”När jag behövde hjälp så fanns ingen där för mig.”
  • ”Jag är så ung så jag behöver inte det nu.”
  • ”Facket, vad är det? Vad gör ni egentligen förutom att sitta i möten?”

Just idag, i vårt moderna samhälle och i efterdyningarna av Covid-19:s påverkan så anser jag att det nu, mer än någonsin, är desto viktigare att faktiskt vara med i facket.

Så hur får vi då ut budskapet till vår yngre generation som  precis ska ut på arbetsmarknaden och hur tar vi oss an alla dem som redan är där ute, mitt i arbetslivet, helt utan medlemskap i facket?

  1. Genom att ta kontakt med skolor från mellanstadiet till gymnasiet, där vi från Unionen kommer ut i klasser och håller föreläsningar. Vi kan samtala om fackets historia, från då till nu, och hur Unionen aktivt arbetar med de frågor som är viktiga för dagens unga som till exempel hållbarhetsfrågor, trygga anställningar, vikten av kollektivavtal och kompetensutveckling. Allt för att de ska vara redo när de ska ut i arbetslivet. Kunskapen kommer ge stöttning automatiskt och kanske kan vi redan där inspirera till att de väljer en arbetsgivare som har kollektivavtal. Ju mer kunskap våra unga har desto mer kan vi påverka företagen indirekt så att fler faktiskt får kollektivavtal. Foodora är ett sådant exempel!
     
  2. En så kallad roadshow, digitalt i dessa tider, där ombudsmän bjuder in till informationsmöten med alla anställda på de största företagen för att prata om fackets och kollektivavtalens stora betydelse.
     
  3. Ett mer aktivt stöd till alla lokala klubbar, helst mer än de två år som nya klubbar får idag. Vi behöver fler ombudsmän som kan komma ut till klubbarna för att peppa, utbilda och stötta under en längre tid. På det här sättet kan lokala klubbar blir varmare i kläderna och få mer kontinuerligt stöd. 
     
  4. Vi behöver många fler som vill engagera sig fackligt. Vi behöver få ut budskapet om vad det faktiskt ger dig som anställd tillbaka. Jag hade ingen aning när jag för några år sen hoppade på tåget, men kan med facit i bakfickan säga att det här är det bästa valet jag gjort. Att kunna hjälpa andra människor, vara med och påverka, att aktivt få arbeta med att vi alla ska ha en trygg arbetsplats samt alla utbildningar och det stöd jag har fått från Unionen centralt, det har gett mig sådan oerhörd glädje! Tacket jag får från medlemmar när jag stöttat och gett det lilla extra kan få mig att sväva på små moln.
     
  5. En riktad kampanj för att upplysa om äran i uppdraget som förtroendevald. Om vi som brinner för vårt uppdrag ska fortsätta orka så måste vi bli fler och vi behöver få mer uttalad tydlig tid till vårt uppdrag inskrivet i kollektivavtalen.

”Här” sa jag till min son, som här om dagen skulle ut i arbetslivet.

”Du ska bli medlem i facket”, fortsatte jag med bestämd ton.

”Varför då?”, undrade min son, han som inte hade aning om vad facket är.

”Jo, för att du ska välja rätt arbetsgivare som har ett kollektivavtal. Då vet du att du har bra arbetsvillkor och framförallt  har du en oerhörd trygghet med Sverige största fackförbund, Unionen, i ryggen som aktivt arbetar med frågor som är viktiga för just DIG.” fortsatte jag berätta med stor inlevelse och engagemang.

Sagt och gjort, nu har även min son ett fackligt medlemskap och näst på tur är min dotter!

/Liselott Karlsson, klubbordförande på Altia

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Den ekonomiska fotbojan – skulderna som följer med till jobbet

Dålig ekonomi stannar inte hemma – den följer med in på jobbet, även om den aldrig syns i en skyddsrond. Hundratusentals människor kämpar med skulder, som påverkar deras koncentration, ork och närvaro – och därmed prestationen på jobbet. Det är dags att se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga.
Kicki Fagerlund Publicerad 14 april 2026, kl 09:15
Skuldsanering hos kronofogden
Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en medarbetare som försöker prestera trots ekonomisk oro, skriver Kicki Fagerlund och Ann-Catrin Dolium. Foto: Claudio Bresciani/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Kicki Fagerlund

Det finns en sorts trötthet som inte syns. Den uppstår när människor under lång tid lever med ständig oro för sin ekonomi. När varje oväntad kostnad riskerar att spräcka budgeten. När en notis från Kivra får pulsen att stiga. När en stor del av den mentala energin går åt till att försöka lägga ett ekonomiskt pussel som inte går ihop.

Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en människa som kämpar i tysthet – ofta med ett överbelastat nervsystem och ett liv i ständig beredskap inför nästa ekonomiska kris.

I dag är över 450 000 människor registrerade hos Kronofogden. Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer som lever med något som liknar en ekonomisk fotboja.

Människor som hamnar i skuldsättning bär naturligtvis ett eget ansvar för sin ekonomi. Samtidigt finns situationer där människor, trots arbete och ansvarstagande, fastnar i långvarig skuldsättning som är mycket svår att ta sig ur.

Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer

I vårt nuvarande system är vägen tillbaka till ekonomisk självständighet ofta onödigt lång och ineffektiv. Det är problematiskt – inte bara för individen utan också för samhället. När människor under lång tid sitter fast i överskuldsättning riskerar vi att gå miste om arbetskraft, innovation och produktivitet.

Ann Katrin Dolium

Skulderna hos Kronofogden växer med omkring 44 miljoner kronor om dagen. Den totala skuldvolymen uppgår idag till cirka 154 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär en hel årsbudget för sjukvården i Sverige.

Vi talar ofta om ansvar, produktivitet och arbetslinje. Men betydligt mer sällan om hur ekonomisk stress påverkar människors förmåga att prestera på ett jobb, i sina studier eller i sitt arbetssökande. Sverige är ett land där arbete ska löna sig. Samtidigt lever hundratusentals människor i en situation där varje extra krona de tjänar i praktiken försvinner till att betala på gamla skulder i årtionden. 

Forskning visar att långvarig ekonomisk oro belastar våra kognitiva resurser. Koncentration, beslutsförmåga och långsiktigt tänkande försämras när tankarna ständigt kretsar kring hur nästa månads räkningar ska betalas. Detta bekräftas också i arbetslivsstudier. Enligt PwC:s Employee Financial Wellness Survey ägnar många anställda flera timmar i veckan under arbetstid åt oro för sin privatekonomi. Resultatet är fokus som försvinner, potential som går förlorad och kapacitet som aldrig tas tillvara.

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort

När trygghetssystemen försvagas samtidigt som kreditmarknaden expanderar ökar också risken att människor fastnar i långvarig skuldsättning – ofta i samband med oförutsedda livskriser såsom arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, barn med särskilda behov eller ett företag som går i konkurs.  När människor faller mellan stolarna beskrivs det som ett individuellt misslyckande. Men överskuldsättning uppstår sällan i ett vakuum utan växer fram i skärningspunkten mellan individ och system. 

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort, samtidigt som trygghetssystemen blivit mer villkorade och svårnavigerade. Genom att betrakta överskuldsättning som ett samhällsproblem snarare än ett individuellt misslyckande blir det möjligt att identifiera de mekanismer som faktiskt behöver förändras. 

För arbetsgivare och fackförbund borde detta vara centrala frågor. Ekonomisk stress påverkar sjukfrånvaro, engagemang och personalomsättning. Att tala om ett hållbart arbetsliv utan att diskutera ekonomisk stress är att blunda för en avgörande faktor.

Att vara överskuldsatt i Sverige kan närmast liknas vid att bära en ekonomisk fotboja. Lönen mäts ut, räntor tickar och möjligheten att hyra eller köpa bostad, teckna abonnemang eller planera familj begränsas under lång tid.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga

För den som under lång tid inte förväntas kunna betala tillbaka sina skulder finns skuldsanering via Kronofogden som en sista utväg. Men den som ansöker om skuldsanering får i genomsnitt räkna med omkring ett års handläggningstid och en stor risk att bli nekad då sju av tio får ett nej. Resultatet system som i praktiken gör människor fattigare medan de väntar på hjälp.

Under tiden förväntas personen prestera fullt ut: på jobbet, i skolan och som förälder. När vägen tillbaka är så svårtillgänglig och osäker blir systemets begränsningar tydliga. Det är svårt att tala om en realistisk väg ut ur överskuldsättning när majoriteten av de som faktiskt försöker inte ens släpps in i systemet.

Om vi menar allvar med ett hållbart arbetsliv och ett samhälle där människor faktiskt kan ta sig tillbaka efter ekonomiska kriser krävs förändring. Det handlar inte om en enskild åtgärd utan om flera parallella insatser. Fyra områden är särskilt viktiga:

Reformera skuldsaneringssystemet: Skuldsanering ska även fortsatt vara en sista utväg. Men när människor faktiskt kvalificerar sig bör processen vara snabbare och mer förutsägbar.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga: Företagshälsovård, HR och fackliga företrädare kan erbjuda tidigt och specialiserat stöd för dem som lever med ekonomisk oro.

Ansvar inom finanssektorn: Kreditmarknaden fyller en viktig funktion i ekonomin. Samtidigt behöver den fungera på ett sätt som minskar risken för långvarig överskuldsättning.

Uppdatera narrativet: Vi måste sluta se skuldsatta som oansvariga och börja förstå hur ekonomisk otrygghet påverkar människor, arbetsplatser och hela samhällsekonomin.

Ekonomisk trygghet och rättvisa är inga marginalfrågor. De avgör om människor kan fokusera, prestera och bygga ett liv med stabilitet och framtidstro.

/ Kicki Fagerlund – grundare av Ekonomirådgivningen och expert inom överskuldsättning och ekonomisk stress 
Ann-Katrin Dolium – specialist inom social hållbarhet