Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Det är nu facket behövs

"Jag är ung så jag behöver inte facket. Vad gör ni förutom att sitta i möten? " Så kan bilden av facket se ut bland både unga och gamla. Men det är nu, i ett arbetsliv i förändring som fackförbunden behövs som mest, skriver Liselott Karlsson, klubbordförande på Altia.

Publicerad
Colourbox/Unionen
På stämpelklockans tid var det lika naturligt att gå med i facket som att ställa sig i bostadskön efter gymnasiet. Så är det inte i dag, skriver Liselott Karlsson. Colourbox/Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Här”, sa min pappa till mig och tryckte en blankett för anmälan till facket i min hand. Det var samma dag som när jag skulle börja på mitt första arbete.

”Det är en trygghet”, fortsätter min pappa, facket kommer alltid finnas där för dig om något händer!

Det var lika självklart att vara med i facket som att anmäla sig till bostadsförmedlingen och det var likadant för alla mina vänner, när man började jobba så gick alla direkt med i facket. Det var bara så det var på slutet på 80-talet. Sagt och gjort, från det att jag var 18 år gammal har jag alltså haft ett fackligt medlemskap.

Idag, nästan 40 år senare, hur ser det ut nu? Hur många är med i facket och hur många vet egentligen vad facket är och vad ett medlemskap innebär?

Min egen erfarenhet säger mig att vi har lite att jobba på när det gäller att få ut det viktiga budskapet och förmedla viktig information som anställda har rätt till. Det gäller dels att knyta till sig nya medlemmar  samt informera de medlemmar vi redan har om vad man får i sitt medlemskap och vilka rättigheter man har.

Det var lika självklart att vara med i facket som att anmäla sig till bostadsförmedlingen

Jag stöter nästan dagligen på kollegor, vänner och släkt som har en ganska skev bild av facket och det ofta kombinerat med en otillräcklig kunskap.

Några typiska kommentarer som jag fått erfara:

  • ”Facket kostar bara pengar, vad får jag ut av det?”
  • ”När jag behövde hjälp så fanns ingen där för mig.”
  • ”Jag är så ung så jag behöver inte det nu.”
  • ”Facket, vad är det? Vad gör ni egentligen förutom att sitta i möten?”

Just idag, i vårt moderna samhälle och i efterdyningarna av Covid-19:s påverkan så anser jag att det nu, mer än någonsin, är desto viktigare att faktiskt vara med i facket.

Så hur får vi då ut budskapet till vår yngre generation som  precis ska ut på arbetsmarknaden och hur tar vi oss an alla dem som redan är där ute, mitt i arbetslivet, helt utan medlemskap i facket?

  1. Genom att ta kontakt med skolor från mellanstadiet till gymnasiet, där vi från Unionen kommer ut i klasser och håller föreläsningar. Vi kan samtala om fackets historia, från då till nu, och hur Unionen aktivt arbetar med de frågor som är viktiga för dagens unga som till exempel hållbarhetsfrågor, trygga anställningar, vikten av kollektivavtal och kompetensutveckling. Allt för att de ska vara redo när de ska ut i arbetslivet. Kunskapen kommer ge stöttning automatiskt och kanske kan vi redan där inspirera till att de väljer en arbetsgivare som har kollektivavtal. Ju mer kunskap våra unga har desto mer kan vi påverka företagen indirekt så att fler faktiskt får kollektivavtal. Foodora är ett sådant exempel!
     
  2. En så kallad roadshow, digitalt i dessa tider, där ombudsmän bjuder in till informationsmöten med alla anställda på de största företagen för att prata om fackets och kollektivavtalens stora betydelse.
     
  3. Ett mer aktivt stöd till alla lokala klubbar, helst mer än de två år som nya klubbar får idag. Vi behöver fler ombudsmän som kan komma ut till klubbarna för att peppa, utbilda och stötta under en längre tid. På det här sättet kan lokala klubbar blir varmare i kläderna och få mer kontinuerligt stöd. 
     
  4. Vi behöver många fler som vill engagera sig fackligt. Vi behöver få ut budskapet om vad det faktiskt ger dig som anställd tillbaka. Jag hade ingen aning när jag för några år sen hoppade på tåget, men kan med facit i bakfickan säga att det här är det bästa valet jag gjort. Att kunna hjälpa andra människor, vara med och påverka, att aktivt få arbeta med att vi alla ska ha en trygg arbetsplats samt alla utbildningar och det stöd jag har fått från Unionen centralt, det har gett mig sådan oerhörd glädje! Tacket jag får från medlemmar när jag stöttat och gett det lilla extra kan få mig att sväva på små moln.
     
  5. En riktad kampanj för att upplysa om äran i uppdraget som förtroendevald. Om vi som brinner för vårt uppdrag ska fortsätta orka så måste vi bli fler och vi behöver få mer uttalad tydlig tid till vårt uppdrag inskrivet i kollektivavtalen.

”Här” sa jag till min son, som här om dagen skulle ut i arbetslivet.

”Du ska bli medlem i facket”, fortsatte jag med bestämd ton.

”Varför då?”, undrade min son, han som inte hade aning om vad facket är.

”Jo, för att du ska välja rätt arbetsgivare som har ett kollektivavtal. Då vet du att du har bra arbetsvillkor och framförallt  har du en oerhörd trygghet med Sverige största fackförbund, Unionen, i ryggen som aktivt arbetar med frågor som är viktiga för just DIG.” fortsatte jag berätta med stor inlevelse och engagemang.

Sagt och gjort, nu har även min son ett fackligt medlemskap och näst på tur är min dotter!

/Liselott Karlsson, klubbordförande på Altia

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare