Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb
De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare – och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.
Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i ”Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.
Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.
Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro
Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.
Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt” och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.
Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.
I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.
Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete
Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro.
De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan.
De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.
Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: En god välfärd och hållbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.
”Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.
Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.
Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler
Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.
Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.
Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning?
Nej tack.
Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.
Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.
Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.
Ni misstror människor istället för att investera i dem.
/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Livet med postcovid och kampen mot Försäkringskassan
Enligt Försäkringskassan är jag frisk och kan söka jobb i hela landet. Enligt min läkare är jag fortfarande sjuk. I en handvändning friskförklarade myndigheten oss med postcovid och vi utförsäkrades, skriver Affi Samuelsson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Häromdagen var det fem år sedan covidviruset landade i min kropp. En gripklo som lade sig över näsryggen var det första, i raden av många, konstiga symptom. Efter en vecka slutade ögonen och hjärnan att samarbeta. Jag kunde inte läsa, inte skriva, absolut inte titta på en skärm. Att få ljus i ögonen, av något slag, gjorde fysiskt ont.
Sakta blev jag bättre. Nio månader var jag helt sjukskriven. Sedan jobba 25, 50, och 75 procent. Jag har kämpat mig hit. Inte gett upp. Trots alla urkonstiga symtom. Jag ska inte trötta er med dem. Men huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan. Och tröttheten.
Huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan
Forskningen har förklaring på tröttheten nu. Förhoppningsvis kommer bot också. Jag är stolt att jag orkat jobba 75 procent. Att jag ganska snabbt kom upp till det. Att jag lyckats, trots alla konstiga tröttande symtom, hålla fast och jobba. Min arbetsgivare har stöttat med anpassningar, vilket varit helt nödvändigt för att det ska fungera. Fina kollegor som anpassat sig efter mig genom att inte ha så skarpt ljus i rummet när vi har möten. Regelbundna pauser. Stort tack till er.
Nu gör Försäkringskassan sitt jobb. Efter fem år, eller 550 dagar som regelverket säger, undersöker de om det finns något jobb på hela arbetsmarknaden som jag skulle klara av 100 procent. Ja! säger Försäkringskassan, efter sin bedömning.
Du kan jobba som trädgårdsmästare eller inom bygg, omsorg eller handel. Så nu är jag utförsäkrad. Frisk i Försäkringskassans ögon. Inte frisk enligt min läkare som fortsatt sjukskriva mig på 25 procent. Jag ska alltså säga upp ett jobb som jag klarar av på 75 procent, utbilda mig till något annat, och hoppas att jag där kan jobba 100 procent?
Det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras
Jag klarar mig ekonomiskt på min 75 procentstjänst. Men jag tänker på alla som inte gör det. Alla med postcovid som får det tufft nu utan ersättning från Försäkringskassan. Många är vi, med postcovid. Vad jag vet har ingen myndighet i Sverige till uppgift att räkna hur många vi är. Denna nya folksjukdom. Den information jag har fått genom åren, har kommit genom Svenska covidföreningen, en patientförening. Tack för jobbet ni gör!
Jag tycker det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen, absolut. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras. Nu kommer det definitivt vara svårt att räkna hur många vi är. Varför ingen debatt? Som vanligt... Sjuka och svaga orkar inte göra sig hörda."
/Affi Samuelsson
Debatt: Sverige får inte backa från jämställd rekrytering
Donald Trump har rivit upp mångfalds- och jämställdhetsarbetet i USA. Signalen är tydlig: andra länder kan snart följa efter. Men i Sverige måste vi göra tvärtom. Jämställd rekrytering är en av våra största konkurrensfördelar – och den är värd att försvara.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
När Donald Trump meddelade att han avskaffar stora delar av DEI-arbetet (Diversity, Equity & Inclusion) i USA, var det mer än ett politiskt beslut – det var ett slag i ansiktet på alla som vet att mångfald och jämställdhet bygger starka företag och samhällen.
Det är lätt att tänka att det som händer på andra sidan Atlanten inte berör oss. Men historien visar att politiska trender sprider sig snabbt. Om vi blir passiva nu, riskerar vi att tappa årtionden av framsteg.
Vi i Sverige har arbetat hårt för att skapa en arbetsmarknad där kön, etnicitet och bakgrund inte avgör vem som får chansen. Det är inget vi fått gratis – det är resultatet av medvetna strategier, modiga arbetsgivare och tydliga lagar.
Och låt oss vara tydliga: Jämställd rekrytering handlar inte om att “vara snäll” eller “kvotera in” – det handlar om affärsnytta.
- Företag med jämställda ledningar har högre lönsamhet.
- Blandade team tar bättre beslut.
- Mångfald ökar innovationskraften och gör det lättare att nå nya marknader.
Låt USA göra sitt. Vi gör vårt. Och vårt sätt är bättre.
När vi rekryterar brett hittar vi inte bara fler kandidater – vi hittar de bästa kandidaterna.
Att backa nu vore att skjuta oss själva i foten. Det skulle göra oss mindre konkurrenskraftiga och cementera gamla maktstrukturer. Därför måste svenska arbetsgivare – stora som små – stå upp och säga: Vi fortsätter. Vi fortsätter att annonsera på sätt som når fler. Vi fortsätter att mäta könsfördelning och följa upp mångfaldsdata. Vi fortsätter att rekrytera baserat på kompetens, inte fördomar.
Varje nytt perspektiv i ett team är en ny möjlighet till innovation. Låt USA göra sitt. Vi gör vårt. Och vårt sätt är bättre.
Vi har inte råd att backa – för varje steg vi tar mot jämställdhet, tar vi samtidigt ett steg mot ett starkare Sverige.
/Petra Hermans, VD och grundare av Women Ahead
Debatt: Remote work is worth being bargained for
Companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. I believe Swedish unions must work to protect remote members’ rights and avoid the unnecessary upheaval of their lives, writes software engineer Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
While remote work is not a new phenomenon, the COVID-19 pandemic proved the efficacy of the remote model on a large scale by forcing most white-collar businesses to switch to working remotely.
Since then, employees have begun building their lives around this new norm; some of course chose to return to the office when the pandemic ended, if only part time (so-called hybrid work), but many chose to continue working remotely, which cemented remote working as a legitimate and systematically applied work model in many industries.
Recently however, a majority of companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. These changes are often mandated by decision-making bodies outside of Sweden, lack scientific or evidence-based justification, and are unilaterally determined.
Workers are now forced to move or commute for hours a day
Employers often describe remote working as a benefit which can be given and taken away at will, but a change of work model has serious consequences for remote workers’ daily life: even if they were hired as a remote employee, they are now forced to move or commute for hours a day to a distant office where, in the cases of distributed or international companies, their colleagues might not even be located.
If their company has offices in other countries, they’re either forced to stay to take part in meetings in other timezones, or allowed to take the meeting… at home, remotely! They now face difficulties managing childcare, pets and other caretaking responsibilities; their work and daily life conflict.
Employers spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in
But employees are not the only ones negatively affected by the change: employers are also worse off. They spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in, and thus become less attractive for new recruits, both Swedish and international.
Some believe we should go back to the office because outsourcing is then less of a problem, but this argument simply doesn’t hold up to scrutiny, at least not for the tech industry: Sweden has 250’000 tech employees according to TechSverige, and many are top talent who moved here in search of better working conditions. Sweden’s workforce is competitive globally, and it’s exactly the Swedish model which made this happen.
But we have to maintain the excellent working conditions Sweden is known for if this is to continue, and this can no longer be done without discussing remote working. It’s clear the question must be negotiated, not just between unions and employer organisations, but also locally between companies and their clubs
/Clément Pirelli, software engineer at EA Frostbite
