Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ta sexuella trakasserier på allvar

Den som blir utsatt för sexuella trakasserier måste bli tagen på allvar och få stöd direkt. Men det är fortfarande tyst om ämnet och kunskapen är låg bland många arbetsgivare i dag, skriver Unionenmedlemmen Marcus Gustavsson.
Publicerad
Colourbox
Att våga berätta om sexuella trakasserier är ett stort steg. Om en arbetsgivare får det förtroendet måste de lyssna och agera, skriver Marcus Gustavsson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under hela mitt vuxna liv har jag kämpat mot alla former av diskriminering, inklusive sexuella trakasserier. Som facklig företrädare har jag stöttat kollegor och som chef har jag stöttat medarbetare som har blivit utsatta. Men tyvärr så har den som utsatts ofta blivit ifrågasatt eller förminskad av personer som borde veta bättre.

När jag föreläser och utbildar i ämnet får jag höra om massor av liknande historier. Det är fortfarande tyst om sexuella trakasserier på alltför många arbetsplatser och kunskapen om kraven på att hantera och förebygga är alldeles för låg. Det visar också resultatet av Arbetsmiljöverkets senaste undersökning av hur landets sysselsatta upplever sin arbetsmiljö. Elva procent av kvinnorna och två procent av männen svarade att de hade varit utsatta för sexuella trakasserier på jobbet under det senaste året. Var fjärde ung kvinna har blivit utsatt.

 

2013 var jag ordförande för fackförbundet Vision i Göteborg och delaktig i lanseringen av TCO:s handbok ”Bryt tystnaden om sexuella trakasserier”. I samband med lanseringen så hörde flera kollegor av sig till mig, berättade att de hade blivit utsatta och bad mig att stötta dem. Första steget var att gå till närmaste chef och sorgligt nog blev ingen av mina kollegor tagen på allvar. En chef uttryckte att ”sexuella trakasserier är en generationsfråga” och påstod därmed att yngre kvinnor är känsligare än andra kvinnor. En annan chef uttryckte att ”det är väl inte förbjudet att bli kär på jobbet”.

Jag blev väldigt upprörd och svarade att det stämmer att det inte är förbjudet att bli kär på jobbet. Jag har själv blivit det några gånger och det har inte alltid varit besvarat. Men det ger ju mig inte rätt att trakassera personen som jag har blivit kär i. Blir man nobbad måste man respektera det och gå vidare i livet. Jag tvingades varje gång bli väldigt formell och läsa högt ur diskrimineringslagen för att få dessa chefer att ta sitt ansvar. Och ni kan tänka er hur det kändes för mina kollegor. De hade tagit mod till sig och berättade om vad de hade blivit utsatta för. Och så blev de förminskade av personerna som var ansvariga för deras arbetsmiljö.

Som chef har jag ofta upplevt bristande stöd i att hantera sexuella trakasserier. Vid flera tillfällen har HR-specialister mer tagit förövarens perspektiv och ifrågasatt beteendet och motivet hos den som har blivit utsatt. Men sexuella trakasserier kan aldrig bortförklaras. Det finns aldrig någon godtagbar ursäkt och förövaren måste ta ansvar för sina egna val. Jag tänker också på det motstånd som jag ibland fått hantera när jag satt ner foten. Jag kommer aldrig glömma när en hög chef tittade på mig föraktfullt och sade att jag engagerade mig alldeles för mycket för en medarbetare som hade blivit utsatt. Jag har alltid känt mig trygg i mitt arbetsgivaransvar men avsaknaden av stöd från min egen organisation och att tvingas kämpa internt för att utsatta ska få skydd och stöd har tagit mycket kraft. Och har också känts väldigt sorgligt.

Följande ska vara en självklarhet hos alla arbetsgivare:

  • Högsta ledningen måste vara ett föredöme och tydligt peka ut att inga former av sexuella trakasserier accepteras
  • Rutinen för hur sexuella trakasserier hanteras måste göras känd bland alla medarbetare och vara en del av introduktionen för nyanställda
  • Alla chefer måste ha kunskap om diskrimineringslagens krav på arbetsgivare att hantera och motverka sexuella trakasserier
  • Chefer måste få kompetent stöd av HR-funktionen för att kunna leva upp till sitt ansvar
  • På alla arbetsplatser måste man prata om vilket beteende som inte är okej och vad sexuella trakasserier får för konsekvenser
  • Den som blir utsatt måste bli tagen på allvar och få skydd och stöd direkt

Dessutom kan den svenska partsmodellen användas för att leva upp till kraven på förebyggande arbete. Ett gott exempel är Göteborgs stad där kommunstyrelsen gett ett uppdrag till tjänstemannaorganisationen att inleda förhandlingar med de fackliga organisationerna för att undersöka möjligheterna att teckna ett kollektivavtal som bland annat reglerar roll- och ansvarsdelning i arbetet med att motverka sexuella trakasserier. Det är ett utmärkt initiativ och kommer parterna överens om åtgärder och arbetsgivaren förbinder sig att genomföra dem så kommer det ge resultat. Jag hoppas att många arbetsgivare inspireras av Göteborg och verkar för att teckna liknande avtal.
 

Jag har berättat om flera exempel där arbetsgivare inte tagit sitt ansvar men givetvis finns det också föredömen. Jag tänker på en av mina första arbetsplatser där jag hjälpte en kollega att bryta tystnaden och följde med henne till vår chef för att hon skulle våga berätta vad hon hade varit med om. Vår chef tog henne på fullaste allvar och vidtog kraftfulla åtgärder. Vi behöver dock bli fler som hjälps åt med att bryta tystnaden och det räcker inte att vi gör det en gång utan vi måste göra det om och om igen. Och tar arbetsgivare sitt formella och moraliska ansvar så kommer vi få ett mer hållbart arbetsliv och samhälle.

Marcus Gustavsson, Frilansande föreläsare och utbildare, f.d. chef och facklig företrädare

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Den ekonomiska fotbojan – skulderna som följer med till jobbet

Dålig ekonomi stannar inte hemma – den följer med in på jobbet, även om den aldrig syns i en skyddsrond. Hundratusentals människor kämpar med skulder, som påverkar deras koncentration, ork och närvaro – och därmed prestationen på jobbet. Det är dags att se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga.
Kicki Fagerlund Publicerad 14 april 2026, kl 09:15
Skuldsanering hos kronofogden
Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en medarbetare som försöker prestera trots ekonomisk oro, skriver Kicki Fagerlund och Ann-Catrin Dolium. Foto: Claudio Bresciani/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Kicki Fagerlund

Det finns en sorts trötthet som inte syns. Den uppstår när människor under lång tid lever med ständig oro för sin ekonomi. När varje oväntad kostnad riskerar att spräcka budgeten. När en notis från Kivra får pulsen att stiga. När en stor del av den mentala energin går åt till att försöka lägga ett ekonomiskt pussel som inte går ihop.

Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en människa som kämpar i tysthet – ofta med ett överbelastat nervsystem och ett liv i ständig beredskap inför nästa ekonomiska kris.

I dag är över 450 000 människor registrerade hos Kronofogden. Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer som lever med något som liknar en ekonomisk fotboja.

Människor som hamnar i skuldsättning bär naturligtvis ett eget ansvar för sin ekonomi. Samtidigt finns situationer där människor, trots arbete och ansvarstagande, fastnar i långvarig skuldsättning som är mycket svår att ta sig ur.

Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer

I vårt nuvarande system är vägen tillbaka till ekonomisk självständighet ofta onödigt lång och ineffektiv. Det är problematiskt – inte bara för individen utan också för samhället. När människor under lång tid sitter fast i överskuldsättning riskerar vi att gå miste om arbetskraft, innovation och produktivitet.

Ann Katrin Dolium

Skulderna hos Kronofogden växer med omkring 44 miljoner kronor om dagen. Den totala skuldvolymen uppgår idag till cirka 154 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär en hel årsbudget för sjukvården i Sverige.

Vi talar ofta om ansvar, produktivitet och arbetslinje. Men betydligt mer sällan om hur ekonomisk stress påverkar människors förmåga att prestera på ett jobb, i sina studier eller i sitt arbetssökande. Sverige är ett land där arbete ska löna sig. Samtidigt lever hundratusentals människor i en situation där varje extra krona de tjänar i praktiken försvinner till att betala på gamla skulder i årtionden. 

Forskning visar att långvarig ekonomisk oro belastar våra kognitiva resurser. Koncentration, beslutsförmåga och långsiktigt tänkande försämras när tankarna ständigt kretsar kring hur nästa månads räkningar ska betalas. Detta bekräftas också i arbetslivsstudier. Enligt PwC:s Employee Financial Wellness Survey ägnar många anställda flera timmar i veckan under arbetstid åt oro för sin privatekonomi. Resultatet är fokus som försvinner, potential som går förlorad och kapacitet som aldrig tas tillvara.

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort

När trygghetssystemen försvagas samtidigt som kreditmarknaden expanderar ökar också risken att människor fastnar i långvarig skuldsättning – ofta i samband med oförutsedda livskriser såsom arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, barn med särskilda behov eller ett företag som går i konkurs.  När människor faller mellan stolarna beskrivs det som ett individuellt misslyckande. Men överskuldsättning uppstår sällan i ett vakuum utan växer fram i skärningspunkten mellan individ och system. 

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort, samtidigt som trygghetssystemen blivit mer villkorade och svårnavigerade. Genom att betrakta överskuldsättning som ett samhällsproblem snarare än ett individuellt misslyckande blir det möjligt att identifiera de mekanismer som faktiskt behöver förändras. 

För arbetsgivare och fackförbund borde detta vara centrala frågor. Ekonomisk stress påverkar sjukfrånvaro, engagemang och personalomsättning. Att tala om ett hållbart arbetsliv utan att diskutera ekonomisk stress är att blunda för en avgörande faktor.

Att vara överskuldsatt i Sverige kan närmast liknas vid att bära en ekonomisk fotboja. Lönen mäts ut, räntor tickar och möjligheten att hyra eller köpa bostad, teckna abonnemang eller planera familj begränsas under lång tid.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga

För den som under lång tid inte förväntas kunna betala tillbaka sina skulder finns skuldsanering via Kronofogden som en sista utväg. Men den som ansöker om skuldsanering får i genomsnitt räkna med omkring ett års handläggningstid och en stor risk att bli nekad då sju av tio får ett nej. Resultatet system som i praktiken gör människor fattigare medan de väntar på hjälp.

Under tiden förväntas personen prestera fullt ut: på jobbet, i skolan och som förälder. När vägen tillbaka är så svårtillgänglig och osäker blir systemets begränsningar tydliga. Det är svårt att tala om en realistisk väg ut ur överskuldsättning när majoriteten av de som faktiskt försöker inte ens släpps in i systemet.

Om vi menar allvar med ett hållbart arbetsliv och ett samhälle där människor faktiskt kan ta sig tillbaka efter ekonomiska kriser krävs förändring. Det handlar inte om en enskild åtgärd utan om flera parallella insatser. Fyra områden är särskilt viktiga:

Reformera skuldsaneringssystemet: Skuldsanering ska även fortsatt vara en sista utväg. Men när människor faktiskt kvalificerar sig bör processen vara snabbare och mer förutsägbar.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga: Företagshälsovård, HR och fackliga företrädare kan erbjuda tidigt och specialiserat stöd för dem som lever med ekonomisk oro.

Ansvar inom finanssektorn: Kreditmarknaden fyller en viktig funktion i ekonomin. Samtidigt behöver den fungera på ett sätt som minskar risken för långvarig överskuldsättning.

Uppdatera narrativet: Vi måste sluta se skuldsatta som oansvariga och börja förstå hur ekonomisk otrygghet påverkar människor, arbetsplatser och hela samhällsekonomin.

Ekonomisk trygghet och rättvisa är inga marginalfrågor. De avgör om människor kan fokusera, prestera och bygga ett liv med stabilitet och framtidstro.

/ Kicki Fagerlund – grundare av Ekonomirådgivningen och expert inom överskuldsättning och ekonomisk stress 
Ann-Katrin Dolium – specialist inom social hållbarhet