Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

"Det var en riktig skräll"

Som produktionsledare för Eurovisionfinalen i Globen har Helena Eistrand Helmertz haft fullt upp ända sedan september förra året. Nu kan hon äntligen andas ut efter ett bejublat evenemang och Ukrainas vinst som överraskade alla i teamet.
Lisa Allström Publicerad
Martin Meissner / TT
Jamala från Ukraina tog hem Eurovision Song Contest i Globen. Martin Meissner / TT

Planering och bemanning av sändningar, schemaläggning och presskonferenser är några av alla de uppgifter som kantat hennes arbetsdag på Sveriges Television fram till i lördags. 750 personer har stått på teamlistan; alltifrån showpersonal till it-tekniker. Dessutom har 130 anställda hjälpts åt att rigga scenerna i Globen och Tele 2 Arena. I stora drag handlar det om att se till att rätt folk är på plats vid rätt tidpunkt – annars faller hela schemat som ett dominospel, förklarar hon.

– Alla ska in vid sin speciella tidpunkt och göra sitt jobb. Från scenbyggare och ljudriggare till de tekniker som sätter upp specialkameror. Men vi har ju haft en väldigt tydlig deadline att jobba mot.

För att allt ska sys ihop på ett smidigt sätt är samarbetet extra viktigt.

– Det krävs en stor logistik. Vi har inte tid för någon teambuilding men alla är så proffsiga att det funkar bra ändå, säger Helena glatt.

Ibland har teamet tvingats till kompromisser för att få budgeten att gå ihop, erkänner hon. Det har också hänt att tekniska förseningar uppstått och då har stressen tätnat i OB-bussen utanför arenan, där bildproducenterna sitter.

– Men vi har legat en dag före schemat i princip hela tiden. Nu håller vi på att riva allt och det brukar sällan vara något problem, förklarar hon.

Helena Eistrand Helmertz är sedan länge medlem i Unionen. Hon är luttrad när det gäller direktsändningar och har redan klarat av nervpirrare som prinsdop och hockeylandskamper, men Eurovision-finalen är hennes allra första schlagerprojekt.

– Det är sällan man får jobba med såhär stora produktioner, det är ju ett väldigt långt projekt som egentligen startade samma natt som Måns vann i Wien. Redan då började man boka lokaler och nyckelpersoner.

Är du schlagerfantast?

– Nja, det är jag nog inte. Jag gillar att jobba med direktsändningar, sedan kan det vara lite av varje – det spelar ingen roll. Det är själva produktionsformen som är rolig, jag gillar när det är många kameror inblandade.

Vad tyckte du om vinnarlåten då?

– Det var ju otippat, det överraskade oss alla. Vi i produktionsteamet hade egna favoriter, själv hejade jag på Frankrike och Ungern som jag tyckte hade bra låtar.

Evenemanget blev både uppskattat och välbesökt, ­med en fullsatt Glob och fin pr för huvudstaden det grådassiga vädret till trots. Ett nytt koncept för i år var att hela showen visades på storbildsskärm på Tele 2 Arena ett stenkast därifrån. Även dessa 11 000 biljetter sålde slut på nolltid.

– Det var nog många turister som inte kom in i Globen som köpte de sista, gissar hon.

Är det något i produktionen som satt särskilt avtryck?

– Finalkvällen när Globen var slutsåld och man stod därinne och såg alla ljus, kände förväntan ligga i luften och vår studioman Hence drog igång publiken, den stämningen … Det har varit det mest imponerande.

– Det roligaste är att det är en produktion som ses nästan över hela världen, med 200 miljoner tittare. Sedan är det fantastiskt att få vara del i ett så stort projekt med så många duktiga människor, berättar hon.

Nu går Helena Eistrand Helmertz på en välförtjänt sommarledighet, men det blir även jobb på Gothia Cup och en långresa med barnen.

– Vi är trötta allihop, men väldigt nöjda. En sådan show som vi har bjudit på – det är ganska bra jobbat.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Läkare utan gränser: Vi har ansvar för kollegorna i Gaza

Två år av hat och hot och hemska vittnesmål. Anställda på Läkare utan gränser i Sverige har aldrig tidigare haft det så tufft som under katastrofen i Gaza. Samtidigt dör deras kollegor i Gaza.
Johanna Rovira Publicerad 4 november 2025, kl 06:01
Tre medarbetare på Läkare utan gränser
Jonathan Bryskhe, Mia Hejdenberg och Linnea Carlsson Pettersson på Läkare utan gränser Sverige vittnar om två supertuffa år på grund av katastrofen i Gaza. Foto: Anders G Warne

En morgon i början av oktober stod ett gäng anställda vid Läkare utan gränser och väntade på bussen i en zon i Gaza som av Israel pekats ut som säker. Samtliga bar västar som visade att de var humanitär medicinsk personal. Trots det blev de beskjutna av israeliska styrkor. En dog omedelbart, en annan några dagar senare. Flera andra skadades allvarligt. 

– Det var vår fjortonde och vår femtonde kollega som fått sätta livet till i Gaza, säger Linnea Carlsson Pettersson, sociala mediespecialist på Läkare utan gränser Stockholm, men också huvudskyddsombud. 

– De var på väg till jobbet för att rädda liv och blev av med sina egna. 

Ett annat gäng anställda har samlats i en betydligt tryggare del av världen, konferensrummet Islamabad på Läkare utan gränsers kontor i Liljeholmen. De är här för att summera de senaste två åren och berätta om sin arbetsmiljö. 

Förutom Linnea Carlsson Pettersson, som också är huvudskyddsombud är där klubbordföranden Mia Hejdenberg, medicinsk humanitär rådgivare och Jonathan Bryskhe, enhetschef på kommunikationsavdelningen. 

– Vi är vana att jobba med kriser, men Gaza har tagit saker till en annan nivå. Dels handlar det om intensiteten - det har pågått längre än någon annan katastrof. Men också den starka polariseringen i Palestinafrågan som saknar motstycke, säger Mia Hejdenberg.

Grova påhopp i Gaza-inlägg

Att sprida vittnesmål om det teamen på plats upplever hör till organisationens viktigaste arbetsuppgifter. Flertalet av Gaza-inläggen på sociala medier får hundratals kommentarer, majoriteten kritiska. Ofta grova påhopp. Inte sällan rasistiska. 

– Från dag ett har vi fått kritik från folk som anser vi är vidriga för att vi ger sjukvård till människor som inte har någonstans att ta vägen, säger Jonathan Bryskhe.   

– Vi tycker ju att alla i hela världen borde stötta oss, men man får tycka olika. Men när man börjar kränka folk, där går gränsen, säger Mia Hejdenberg. 

Hon har fått sin beskärda del kränkningar och hat. Eftersom journalister inte släpps in i Gaza har Läkare utan gränser hamnat i fokus. Mia Hejdenberg har i sin roll figurerat mycket på tv och reaktionerna efteråt låter inte vänta på sig. 

– Det har varit alltifrån beröm till ord som jag helst inte vill uttala. Mig veterligen har vi aldrig tagit emot direkta hot, säger Mia Hejdenberg, men citerar i nästa andetag ett meddelande hon fått som utförligt beskriver vad avsändaren anser om henne och ska göra med henne när han väl hittar henne.

Är inte det ett hot? 

– Jo, kanske, men det har kommit på mina privata kanaler, säger Mia Hejdenberg, till synes obekymrad.   

– Vi som jobbar här har blivit lite avtrubbade. Vi nås av så ofattbara vittnesmål att man knappt kan tro dem, säger Jonathan Bryskhe och Linnea Carlsson Pettersson håller med: 

– Jag kan faktiskt bli rädd för mig själv. Det som påverkade mig starkt i början har nästan blivit vardag. Det är en skrämmande insikt.  

Kollegor i Gaza dödas

Fast det är inte de horribla vittnesmålen eller den obevekliga kritiken som utgör den största påfrestningen för teamet, utan det faktum att deras kollegor på plats i Gaza lider och dödas. Den vetskapen finns det ingen chans att vifta bort. 

– Vi har ansvar för våra kollegor i Gaza, det är en otrolig psykisk press att veta hur de har det, säger Jonathan Bryskhe. 

– De kan inte ta sig därifrån. Vi har kollegor som ägnar dygnets lediga timmar med att jaga mat till sina barn.  Ett par kollegor har dött i samband med matleverenser, säger Mia Hejdenberg. 

Teamet i Gaza ständigt i centrum

Kollegorna i Gaza är ständigt i centrum för Läkare utan gränser Stockholm. Men det är kollegorna i teamet och lagandan som fått trion att inte gå sönder under de senaste två åren. 

– Hade jag varit ensam hade jag kraschat på en gång.  Men vi har ett starkt team, vi stöttar varandra till 100 procent, säger Jonathan Bryskhe. 

– Vi har en tillåtande miljö. Vi kan säga ”Jag orkar inte mer, jag måste ta ett steg tillbaka”. Alla respekterar det, säger Mia Hejdenberg. 

Det finns också tydliga regler och strikta gränser för hur mycket man får jobba och man har ändrat rutinerna för hur inläggen på sociala medier modereras. 

Personalen har fått psykosocialt stöd tidigare och nu sneglar man på brandkåren för att se om deras modell med kamratstöd för att bearbeta trauman kan vara något att ta efter. Allt kan bli bättre. Det finns flera förslag på önskelistan. 

”Önskar att Meta tog ansvar”

– Jag önskar att Meta tog ansvar. Jag är innerligt trött på att arbeta med en plattform som väljer att tillåta desinformation och påhopp bortom vad man skulle acceptera i ett offentligt samtal. Det driver på en utveckling i samhället som är otroligt farlig, säger Jonathan Bryskhe. 

– Min önskan är mer tid. Vi får otroligt många vittnesmål och vårt jobb är att få ut även rösterna från andra platser än Gaza. Vi arbetar trots allt i 74 andra länder, säger Linnea Carlsson Petterson. 

Fred står så klart också på önskelistan och knappt en vecka efter intervjun ser det ut som att det kanske, kanske finns en liten chans till det. 

– Vapenvilan ger naturligtvis andrum för människor som levt i ständig rädsla – men efter två år av krig är behoven i Gaza enorma, och vi måste snabbt få in mer humanitär hjälp för att lindra det värsta, säger Mia Hejdenberg. 

Vad är läkare utan gränser?

  • Médecins Sans Frontières, MSF grundades i Frankrike av en grupp journalister och läkare. MSF arbetar för närvarande i 75 länder.
     
  • Läkare utan gränser i Sverige jobbar med insamling, rekrytering,  kommunikation och visst stöd till den operativa verksamheten.
     
  • I Stockholm finns runt 100 anställda, varav 60 är medlemmar i Unionen. 
     
  • 1100 kollegor finns på plats i Gaza. Under de senaste två åren har de tagit emot över en miljon patientbesök.