Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Funktionell dumhet kan gå för långt

Att göra som alla andra utan eftertanke kan vara bra för arbetsgivaren. När ingen ifrågasätter eller analyserar underlättas det dagliga kontorslivet. Men det har ett pris.
Niklas Hallstedt Publicerad
Colourbox (montage Magdalena Taubert)
Colourbox (montage Magdalena Taubert)

Begreppet ”funktionell dumhet” skapades för några år sedan av Mats Alvesson, professor i Lund: ”Goda kunskaper i lallande positivitet är centralt för den karriärmedvetne.”

Mats Alvesson anser att det har gått för långt. Den funktionella dumheten kan ställa till skada genom att den leder till meningslöst och icke-produktivt arbete där ändlösa möten och utvecklingsprojekt tar över. För individen kan det bli en källa till bristande tillfredsställelse och ökande tvivel.

Ett typiskt exempel på funktionell dumhet är företagens värdegrundsarbeten med fluffiga ord utan konkret innebörd som alla förväntas ställa upp på.

– Funktionell dumhet är ofrånkomlig. Arbetslivet kräver entusiasm, disciplin, en viss form av tanklöshet och en viss form av lydnad. Men det är för mycket av detta, med brist på självständighet och integritet, säger Mats Alvesson.

Hur kan då den funktionella dumheten bekämpas? I sin bok Dumhetsparadoxen lyfter Alvesson och kollegan André Spicer fram ett begrepp myntat av poeten John Keats för runt 200 år sedan: negativ kapacitet.

Man måste kunna säga nej utan att ses som bakåtsträvare eller oflexibel

För författarna står det begreppet för förmågan att tänka kritiskt, viljan att ifrågasätta och inte låta sig begränsas av ”falska måsten som skapas av regler, rutiner, kulturer, varumärken och många av organisationslivets mekanismer”.

– En organisation kräver en god form av negativitet, man måste kunna säga nej utan att ses som bakåtsträvare eller oflexibel. Den negativa kapaciteten vänder sig mot lallande positivitet, att man alltid ska vara optimistisk och med på noterna.

För att nå dit rekommenderar Alvesson och Spicer ett antal processer. Exempelvis tävlingar, som bullshitbingo, där anställda uppmuntras att upptäcka klichéer och meningslösa uttalanden. Den som först noterar tio bullshituttryck under en viss dag vinner pris. Genom att använda sig av humor går det att underlätta för folk och göra dem mindre oroliga för att uttrycka sina uppriktiga åsikter.

Är det högt i tak får man acceptera att folk ibland känner sig kränkta

– Visst kan det vara svårt att ställa sig upp och skrika bullshit när chefen svamlar. Men man kan samlas på fredagseftermiddagen och plocka fram de bästa flosklerna man stött på under arbetsveckan. Det gör en medveten och tänkandet skärps.

Lever du i ditt dagliga liv själv enligt detta?
– Absolut. I första hand måste man försöka tänka själv och lite utanför vad som står i befattningsbeskrivningen. Man måste fråga sig om det är rimligt, vad det betyder och vad det leder till.

Mats Alvesson framhåller vikten av att inte hemfalla åt enkla sanningar, ideal eller regler.

– Det är klart att man till exempel kan hålla med om att det ska vara högt i tak och att man inte ska tillåta sexuella trakasserier. Men man får inte heller vara för stelbent med policyer och regler, utan använda sitt omdöme.

En god sak står ofta i en knepig relation till en annan god sak, menar han. Är det exempelvis högt i tak får man acceptera att folk ibland känner sig kränkta. Och om man ska minimera risken för sexuella trakasserier blir folk mycket försiktiga och det blir svårt med spirande romanser på arbetsplatser.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Sveriges mest udda yrke? Johan är tunnbindarmästare

På högstadiet nekades Johan Thorslund att göra en tunna i träslöjden – det var alldeles för svårt. I dag är han Sveriges enda tunnbindarmästare och exporterar hantverkstunnor till dryckesförädling.
Joachim Stokstad Publicerad 26 juni 2026, kl 06:02
Johan Thorslund är tunnbindarmästare på Thorslundkagge som gör ektunnor till dryckesförädling. Ett tidskrävande hantverk med lång historia. Foto: Fredrik Stehn

Johan Thorslund, hur hamnade du i detta 2 500 år gamla yrke?

– I träslöjden i nian skulle vi få göra ett valfritt projekt under en termin. Jag ville göra något som ingen annan gjorde och valde en trätunna. Men läraren sa nej, det var för svårt. Det triggade något i mig, så senare läste jag på om tunnbinderi och hittade en 80-årig mästare på Gotland. Efter det praktiserade jag på ett ölbryggeri i Storbritannien och besökte binderier i Europa. I gymnasiet skapade en skola i Norrköping en skräddarsydd utbildning i ämnet, med mig som enda elev.

Har du konkurrenter i Sverige?

– Det finns ett till tunnbinderi, men där görs främst trädgårdstunnor, inte tunnor för drycker som är min specialitet. Jag är den första i Sverige som har fått mästarbrev i det på 50 år.

Vad är det bästa med yrket?

– Komplexiteten. Att allt man gör hänger ihop. En glipa på en halv millimeter kan göra en tunna obrukbar.

Johan Thorslund, tunnbindarmästare Thorslundkagge. Foto: Fredrik Stehn

Får du fortfarande nya utmaningar?

– Min vision, som jag funderat på i 25 år, var länge att vi skulle lyckas få en dubbelt oval tunna – som var mitt gesällprov – i produktion. För några år sedan lyckades jag anpassa våra maskiner för det.

Hur ser processen från ekstock till färdig tunna ut?

– Den optimala eken är 150 år och växer rak och hög i granskog. Jag betalar ibland upp till fyra gånger mer än andra uppköpare, eftersom kvaliteten är så avgörande. Ändå är utbytet bara 25 procent – resten går till att värma fabriken. Ekarna kapas på längden och klyvs till tårtbitsform. Sedan sågas de till stavämnen, som får ligga utomhus i två–tre år, för att mogna och laka ur bitterämnen, innan de tas de in i fabriken.

– Efter det ska de bearbetas så att de är bredast på mitten och har rätt vinkel på sidorna. Nu läggs ämnena ihop till på millimetern exakt rätt bredd, reses till en spretande tunna, dras ihop med en vajer och värms upp över eld,  för att kunna böjas. Spåret där botten ska sitta tätas med en deg av rågmjöl och vatten. När metallband runt tunnan är på plats provtrycks den. Det tar runt en dag för en person att få till en tunna.

Vad är det som är så speciellt med just ek som träslag?

– Det har aromegenskaper som gör att det lämpar sig för att förädla drycker.

Vad kostar en tunna?

– Från 3 000 till 12 000 kronor, beroende på storlek. Finns från 3 till 225 liter.

Hur ofta händer det att en tunna inte håller måttet?

– Det händer, då får man gå tillbaka och göra om.

Vilka kunder har ni?

– Främst dryckesproducenter, men även privatpersoner som till exempel vill hälla köpt whisky i en mindre tunna för att förändra dryckens karaktär. På senare år har vi alltmer visningar, rundturer och provningar, exempelvis av whisky och rom. Man pratar nästan enbart om hur länge en dryck har lagrats på tunna, mer sällan om vilken sorts tunna. En och samma whisky smakar helt olika beroende på tunnan.

OM THORSLUNDKAGGE

VAR: I Högsjö, 1,5 mil från Vingåker.

ANSTÄLLDA: Sju, inklusive Johan Thorslund.

PRODUKTION: 500–1 000 tunnor per år. Thorslundkagge tillverkar ektunnor för dryckesförädling. Plus en del trädgårdstunnor för vatten eller växter. Dessa tillverkas bland annat av begagnade vinfat.

EXPORT: Till 14 länder runt om i världen.

De största tunnorna är på 225 liter och väger runt 50 kilo. De minsta är på fem liter och säljs till privatpersoner. Det tar drygt tre år från träd till tunna.

Få exemplar av ekar lämpar sig för att bli tunnor. Ändå kan man bara använda 25 procent av den ek som köps in. Men resten används för att värma fabriken. 

Ek kan innehålla upp till 400 arom- och smakämnen av olika karaktär som under lagring bidrar till dryckens smak och bouquet. Svensk ek ger annan karaktär än fransk och amerikansk.

Den äldsta maskinen i Thorslunds tunnbinderi har runt 100 år på nacken. Maskinerna är inköpta runt om i Europa.