”Ett tydligt nej till friår”, sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson när hon tog emot förslaget igår, tisdag. Friåret, som fanns mellan 2005 och 2007, innebar att en anställd kunde ta ledigt i upp till ett år för att göra precis vad som helst.
Henrik Ehrenberg, samhällspolitisk chef på Unionen, anser tvärtom att förslaget är konstruerat utifrån idén om friåret. Med den skillnaden att man nu kräver att ledigheten ska ägnas åt någon form av utvecklande verksamhet, exempelvis utbildning.
– Jag ser flera problem med förslaget. Framför allt ger det arbetsgivare möjlighet att argumentera för att staten tar ansvaret för kompetensutvecklingen. Vi vill inte ha ett system som undergräver arbetsgivarnas vilja och engagemang för att ge den anställde utvecklingsinsatser.
Dessutom, påpekar Henrik Ehrenberg, innebär ett statligt system även en osäkerhet. Det kan räcka med ett regeringsskifte eller besparingskrav för att det ska ryckas undan. Ytterligare ett problem ser han i att det blir en myndighet, Arbetsförmedlingen, som får sista ordet om vilken kompetensutveckling den enskilde anställde ska ha.
Unionen vill i stället se en lösning där fack och arbetsgivare med ekonomiskt stöd från staten tillsammans tar ansvar för de anställdas kompetensutveckling.
– Vi välkomnar så klart ett statligt engagemang i frågan och hoppas nu att man vill sätta sig ned med parterna och diskutera hur man kan skapa ett långsiktigt hållbart system, säger Henrik Ehrenberg.
Även LO gör tummen ned för förslaget. Till Dagens Arena säger Therese Guovelin, vice ordförande för LO, att hon är bekymrad bland annat eftersom de med otrygga anställningar lämnas utanför.
Omkring 700 000 personer arbetar deltid och/ eller på visstidsanställningar. Enligt LO har dessa minst lika stort behov av kompetensutveckling som tillsvidareanställda, skriver Dagens Arena.
Inte heller arbetsgivarna är nöjda med förslaget. Ett olyckligt förslag, skriver Svenskt Näringslivs arbetsrättsjurist Niklas Beckman på organisationens hemsida.
– Den ökade frånvaron riskerar naturligtvis att ytterligare öka företagens problem med kompetensförsörjning. Som arbetsmarknadspolitisk åtgärd är det också en mycket dyr och sannolikt ineffektiv insats.
