Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Kollegas reporter: "Jag erkänner"

Petra Rendik Publicerad
Love, Bill och deras mamma Petra.

Kan du inte skriva en krönika om att prata barn på jobbet?

Det var chefen som frågade.

Varför just jag? Tänkte jag, men sa det inte.

Det ska erkännas, jag blev en aning förolämpad. Menade chefen att jag är en av de där outhärdliga människorna som på varje fikarast maler på om mina avkommor?

Läs mer: Dina barn jobbar inte här!

Har jag förvandlats till den där tröttsamma föräldern som jag i hemlighet himlade med ögonen åt innan jag själv fick barn? De där som inte kan lyfta blicken mot horisonten och se att det pågår ett liv där inte allt kretsar kring treårstrots, vinteroveraller och läxbråk.

Sedan gick den över, känslan av att ha blivit subtilt förolämpad, alltså.

För klockan 22.37 nyårsafton 2003 föddes ju landets finaste bebis.

Några år senare kom bebisens bror och vid det här laget hade jag förvandlats till barnbabblare av rang.

I början, när de var små, delade jag frikostigt med mig om halleluja-momenten. Första leendet, första ordet, första stegen. Det var som att bli förälskad men starkare ändå. Inte ens den ständigt närvarande sömnbristen fick känslorna att falna.

Var annars ska jag ventilera min vardag som pågår utanför jobbets väggar?

I dag låter jag något mer desillusionerad, ska erkännas. Det är mer av: Ungen vägrar vakna. Vägrar lyssna. Vägrar duscha. Vägrar lägga ifrån sig mobilen. Ungen äter oss ur huset. Ungens svettiga hockeygrejer tar upp hela hallen.

Men oavsett halleluja eller frustration så är behovet av att älta med andra som är i samma situation stort. Det handlar om att överleva. Det är på jobbet du hittar mig åtta timmar varje vardag. Var annars ska jag ventilera vad som pågår utanför jobbets väggar?

Är det nu jag ska be om ursäkt?

Visst, om ni vill.

Jag försöker minnas hur det var innan jag började hålla monologer – för det är sällan en dialog, ska erkännas – om förlossningen som tog 22 timmar, om bebisen som äter hela nätterna, om mjölken som sinar, om tvååringen som bits, om fyraåringen som vägrar ta sin medicin, om sexåringen som läser som en gud och om åttaåringen som är nästa Zlatan.

Blev jag då uttråkad när andra pratade om sina barn? Med all säkerhet. Kände jag mig exkluderad? Mycket troligt. Blev jag provocerad?

Jag minns inte.

Försökte jag engagera mig?

Det hoppas jag.

Jag vill tro att jag åtminstone pliktskyldigt ställde frågor om barnen för att jag var nyfiken på mina arbetskamrater. För att jag råkade bry mig.

En gång hade jag en kollega som var besatt av trav. Det var det enda han gaggade om, det var riktigt trist. Men han sken upp som en sol när han fick prata om sina hästar, han blev liksom en bättre människa.

Så jag lyssnade.

En av mina arbetskamrater brukar inte engagera sig värst mycket när jag och andra kollegor analysera våra ungar en hel lunchrast. Jag frågade om han ibland kunde bli irriterad på vårt snack.

Han svarade ärligt: ”Inte alls. Men jag är för det mesta helt ointresserad.”

Tänk så enkelt det kan vara.

Nästa gång jag pratar om mina kids kan du lyssna.

Eller helt enkelt låta bli.

Läs mer: Barnprat på jobbet kan göra ont

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Så bemöter du en foliehatt på jobbet

Ledningen är ond, alla är emot mig, min chef motarbetar mig. Konspirationsteorier kan frodas i det lilla och det stora. Så motverkar du dem, enligt folkbildaren och ufo-experten Clas Svahn.
Lina Björk Publicerad 6 oktober 2025, kl 06:01
Foliehattar och Clas Svahn. Så sprids konspirationsteorier på arbetsplatsen – och så kan du som chef eller kollega förebygga dem, enligt experten Clas Svahn.
Har du kollegor som är övertygade om att chefen är en ondsint rymdvarelse och ledningsgruppen egentligen bara är ute efter att sätta dit de anställda? Konspirationsteorier gror där maktlöshet slagit rot. Men det finns saker att göra, säger folkbildaren Clas Svahn. Foto: Shutterstock/Stefan Svensson

En konspirationsteori är just en teori, men har en förmåga att sprida sig. Indicier görs till bevis och något påstås vara sant, för att vi inte vet säkert att det är falskt.  Hos vissa blir bristen på information ett tecken på att konspirationen faktiskt existerar. Även på jobbet kan myter och teorier få fart. 

Varför uppstår konspirationsteorier på arbetsplatsen?

– Konspirationsteorier skapas för att det finns ett underskott av det man vill veta. Ofta beror det på att exempelvis ledningen inte berättar allt de vet och då skapas en alternativ bild. Även om man försöker rätta till felet i efterhand så hjälper det inte. Då har man skapat en misstanke och människor tror att det som berättats är ytterligare en dimridå, säger Clas Svahn.  


Finns det ett behov av konspirationsteorier på jobbet för att skapa gemenskap? 

– Det finns alltid ett behov av att vara som alla andra och höra till en grupp. Men de bubblorna som skapas av detta är inte av godo. När jag jobbade som skyddsombud så träffade jag anställda som hävdade att de hade ledningen emot sig. Det berodde oftast på att de inte hade tillgång till ledningens öra. Det fanns ingen som såg dem eller lyssnade. Det skapades ett vi och dem, en yttre fiende. Det gav en känsla av gemenskap men orsakade också polarisering mellan grupper. 

Vilka medarbetare är mest sårbara för konspirationer?

 

Kan mina kollegor ha egenskaper som gör dem mer sårbara för konspirationsteorier? 

– Ja, människor som upplever sig maktlösa, som inte blir lyssnade på eller sedda har större benägenhet att fastna i alternativ information. Som chef och ledare är det viktigt att skapa aktiviteter som svetsar samman gruppen. Att vara en närvarande och omtänksam ledare är väl investerad tid. 


Hur ska jag bemöta en foliehatt till kollega?

– Det är tufft. De som är mest förlorade i konspirationsteorier är svåra att rubba. Jag träffade en kvinna som trodde att jorden var platt för några månader sedan. Ingenting jag sa bet på hennes övertygelse, det var bara ytterligare bevis för att allt var en stor sammansvärjning. Fakta är sällan lösningen, däremot om man kan visa andra ”plattjordare” som erkänt att de haft fel, kan det få effekt. 

Så kan chefer och kollegor bemöta konspirationsteorier


Hur kan en arbetsplats motverka konspirationsteorier?

– Var transparent och informera om förändringar. Och som ledning – var närvarande och tillgängliga. När jag växte upp gick det att få tag på Olof Palme på telefon. Ska man få tag på ett företag i dag hamnar man i bästa fall hos en pressavdelning, i värsta fall hos en AI-styrd chatt. Samhället har blivit mer stängt i dag och när det inte går att få tag på dem som sitter på svaren beger man sig någon annanstans. Konspirationsteorier är den maktlösas sätt att hantera situationen.