Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
"Du får göra några skitår på det här bygget innan det blir kul"
Rubriken på krönikan du läser är ett citat hämtat från verkliga livet. Det är en äldre man i chefsposition som välkomnar tjugo unga medarbetare till deras första arbetsdag på ett av Sveriges största företag. Är han fullkomligt dum i huvudet eller finns det en annan förklaring?
När jag var liten sa min pappa alltid till mig: Man måste kämpa.
Eftersom han var min stora hjälte och förebild så trodde jag såklart på det han sa till mig. Så jag kämpade. Jag såg hela livet som en kamp.
En dag träffade jag en person som berättade för mig att hans livsmotto var: Är det lätt så är det rätt.
Jag blev jätteprovocerad. Hur fan kan man vara så naiv att man går runt hela livet och tror att saker och ting ska vara lätt och kul. Allt kan inte vara kul. Det ska finnas lite skit i hörnen. Det ska vara lite jobbigt. Man måste ju... kämpa.
Jag började tvivla på min pappas ord. Jag började fundera på hur det kom sig att han hade lärt mig att livet var en kamp när jag hela tiden omgav mig med positiv energi, inspirerande och roliga uppdrag och människor som var lättsamma, sköna och inte alls särskilt tyngda. När jag började reflektera lite djupare insåg jag att han förmodligen sa så för att det var hans bild av världen. Han hade lärt sig den av sin pappa och hans pappa, min farfar, hade med största sannolikhet lärt sig det av sin pappa. Min pappa sa inte så för att han ville ge mig ett tufft liv. Han sa det till mig för att han trodde att han hjälpte mig på vägen med ett klokt råd och ett citat jag kunde sätta upp på min vägg.
Jag tror människor vill gott, för sig själva och för andra. I mitt dagliga arbete med chefer och medarbetare kan jag se hur saker och ting kan falla på fel plats ibland. Det är inte för att vi är elaka eller onda. Det är för att vi är fruktansvärt otränade i att säga det vi menar och mena det vi säger. Anledningen till att en chef med några år på nacken välkomnar ett nytt gäng medarbetare genom att påpeka att "man får göra några skitår" är för att det förmodligen var det han fick höra när han började. Det är hans sätt att se på världen. Och det är hans sätt att hantera att världen förändras.
Genom att kunna se människan bakom handlingen och tro gott om människor kan vi arbeta för arbetsplatser där vi möts som personer och vågar prata om rädslor och tillkortakommanden. Då kanske nästa generations chefer kan välkomna sina nya medarbetare med att säga:
Det roliga började när du klev in genom den där dörren.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
