Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Vem försvarar de arbetslösa?

Stegen är tunga när jag går ut från Arbetsförmedlingen. Månader av beslutsångest och de sista veckornas filande på budgetar och affärsplaner visade sig inte vara till någon nytta.
Åsa Frisk Publicerad

 Erbjudandet om starta eget-bidrag är helt plötsligt borttaget! Jag är inte längre i en prioriterad grupp. Trots att jag nu gått ett år som arbetslös och trots att jag faktiskt blivit erbjuden detta. På bara någon vecka har förutsättningarna totalt ändrats. Jag får informationen att efter ett nytt beslut så omfattas bara de som står allra längst från arbetsmarknaden. Numera kan man med andra ord bara få praktik och starta eget-hjälp först när man kommit in i jobb- och utvecklingsgarantin, vilket innebär att man måste vara arbetslös minst ett år och som i mitt fall upp till ett och halvt år.

 Min arbetsförmedlare är själv missbelåten med situationen men kan enligt regelverket inte göra något. Det hade varit enklare för dem ifall de fått någon förvarning om att detta skulle ske. Så hade de inte satt mig och många med mig i en kurs i att starta eget och berättat hur alla papper ska fyllas i. För att sedan få säga att det blev visst ingenting.

För mig personligen var det inte ett lätt beslut att ta att söka starta eget-bidrag. För det är inte något bidrag på något sätt. Den enda skillnaden för oss är att ersättningen kommer från försäkringskassan istället för ifrån a-kassan. Och det är mina a-kassedagar som tickar så min ekonomiska situation skulle inte förbättras. Det som det eventuellt skulle kunna ha gett mig är att halvår av lugn och ro. Ett halvår där jag skulle kunna försöka bygga upp något utan känslan av att bara vara en tärande medborgare. Ett halvår där jag skulle slippa redovisa vilka jobb jag sökt och slippa coachas mot min vilja.

Mönstret är så tydligt. Man måste hamna längst ned för att få hjälp att komma upp. Jag tänker att det vore bättre att sätta in insatser tidigare så är vägen upp inte lika lång. Framför allt så borde det finnas en mer mänsklig aspekt när nya beslut dimper ned ovanifrån till arbetsförmedlingen. Man kan ju för fan inte göra precis hur som helst. Eller?  Och även samhällsekonomiskt borde det bli billigare att hjälpa människor innan ekonomin totalt har kollapsat.

Funderar även över hur utsatta vi arbetslösa är, Vem försvarar våra rättigheter? Ett fack som hjälper även oss som inte just för tillfället är närande borde inte kunna vara en omöjlighet. Det enda livstecknet som jag ser från facket är inbetalningskortet som dimper ned i min brevlåda varje månad.

Att vi som är arbetslösa lever med en känsla av att vara mindre värda gör inte att vi lättare kommer tillbaka till jobb. Inte heller vissheten om att vi blir billigare för varje dag som går gör att självförtroende blir starkare. Framför allt så är vi på många sätt en helt rättslös grupp vars intressen aldrig kommer fram. En grupp som auktioneras bort till högstbjudande utan några större protester.
Madeleine Danemo
Arbetssökande

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl