Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Ett eget julbrev
När jag var barn gjorde min pappa alltid en särskild sak vid jultider. Han skrev ett målbrev till sig själv, låste in det i kassaskåpet och tog fram det nästa jul som en uppföljning
Som liten flicka, förstod jag inte betydelsen, utan var mer nyfiken på pappas uppsyn när han läste den "hemliga lappen".
I dag förstår jag precis! De chefer jag träffar i min roll som coach upplever december som en hektisk månad, då mycket ska ske både i arbetet och privat. Många gånger frågar jag om det finns en skriven handlingsplan för personliga mål. De flesta jag träffar har inte tagit sig tid att göra detta, och vet inte hur man kan göra.
Lasse är chef för en enhet på 30 personer. Han har haft ett tufft år med en hopslagning av två enheter, byte av kundstödssystem, uppsägningar av personal och mängder med konflikter som följer en sådan process. Lasse själv är expert i sin yrkesroll, relativt ny som chef och har fått kämpa med att skifta fokus från att vara expert till att hitta sitt ledarskap. I vårt senaste samtal sa han så här:
"Vet du, Nina, nu är jag trött, och det känns som om ingenting jag gör är bra. Alla bara är frustrerade eller arga för allt som hänt. Hur ska jag kunna vara en dynamisk ledare med energi och engagemang, när allt jag får tillbaka bara är dåligt?" Jag bad då Lasse att fundera över följande tre frågor:
Vad har du gjort bra som chef 2010?
Vad kan du förbättra i ditt ledarskap under 2011?
Hur, mer specifikt, ska det förbättras?
Efter en stund, lyste han upp och sa: "Jag har ju faktiskt nått flera mål! Alla de förändringar som vi beslutade om 2009 är nu gjorda. Vi har ökat vår effektivitet i handläggning av ärenden med 25 % med det nya systemet".
Ibland kan det hjälpa att ställa sig utanför och se det från ett annat perspektiv. När vi ställer frågor om vad som har fungerat bra, kan vi få andra svar än om vi fokuserar på de problem vi har upplevt.
Nu är det inte långt kvar till jul och kanske är din almanacka redan fylld av avstämningsmöten, budgetavslut, uppföljningar och julbord. Vad skulle hända om du avsatte ett möte med dig själv och funderade över dessa tre enkla frågor? Kan de hjälpa dig att se det du gjort bra i ditt ledarskap och sätta upp nya mål för 2011? Som avslutande tips; lägg ditt målbrev i ett fint paket och låt tomten komma med det till dig nästa år!
Nina Karlsdotter är coach och vd för Karlsdotter ledarskap AB
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
