Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Närhetens helande kraft

Kan starka sociala relationer göra oss friskare? Kan känslan att vara älskad, eller åtminstone omtyckt och respekterad, till och med öka produktiviteten och lönsamheten på en arbetsplats?
Dag Bremberg, Mats Andersson Publicerad

När min kollega Karin en dag kom till jobbet strålade hon på ett nytt sätt. Hennes skratt förgyllde fika-stunden och hennes handlingskraft på det följande mötet var anslående. Dag efter dag lärde jag känna en tidigare dold del av hennes personlighet. Hennes stressade och ofta problemorienterade arbetssätt hade ersatts av lugn, glädje och handlingskraft. Senare förstod jag att bakom förändringen låg en kärleksrelation.  

Genom åren har det forskats mycket kring betydelsen av sociala relationer och hur det påverkar vårt välbefinnande och därmed hur vi möter vår omgivning. Sambandet mellan
till exempel fysisk beröring och hälsa noterades redan på 1200-talet, när den tyske kejsaren Fredrik II utförde ett synnerligen korkat experiment. Det gick ut på att ta reda på vilket språk barn skulle tala om de växte upp utan att höra någon tala. Han tog flera nyfödda barn från sina mödrar och lämnade dem till sköterskor som förbjöds att röra vid barnen eller tala med dem. Spädbarnen lärde sig aldrig något språk eftersom alla dog innan de kunde tala. Eller som man konstaterade efter detta fasansfulla experiment: "De kunde inte leva utan smekningar."

Fysisk närhet kan inte ersättas med något annat. Men jag är säker på att vi når större framgångar tillsammans genom att i ledarskapet ge mental närhet, en genuin närvaro i mötet med andra människor. Hur möter du dina medarbetare i en stressad vardag? Visar du uppskattning och respekt? När gav du din personal en mental smekning senast?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl