Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Vem försvarar de arbetslösa?

Stegen är tunga när jag går ut från Arbetsförmedlingen. Månader av beslutsångest och de sista veckornas filande på budgetar och affärsplaner visade sig inte vara till någon nytta.
Åsa Frisk Publicerad 24 mars 2011, kl 09:00

 Erbjudandet om starta eget-bidrag är helt plötsligt borttaget! Jag är inte längre i en prioriterad grupp. Trots att jag nu gått ett år som arbetslös och trots att jag faktiskt blivit erbjuden detta. På bara någon vecka har förutsättningarna totalt ändrats. Jag får informationen att efter ett nytt beslut så omfattas bara de som står allra längst från arbetsmarknaden. Numera kan man med andra ord bara få praktik och starta eget-hjälp först när man kommit in i jobb- och utvecklingsgarantin, vilket innebär att man måste vara arbetslös minst ett år och som i mitt fall upp till ett och halvt år.

 Min arbetsförmedlare är själv missbelåten med situationen men kan enligt regelverket inte göra något. Det hade varit enklare för dem ifall de fått någon förvarning om att detta skulle ske. Så hade de inte satt mig och många med mig i en kurs i att starta eget och berättat hur alla papper ska fyllas i. För att sedan få säga att det blev visst ingenting.

För mig personligen var det inte ett lätt beslut att ta att söka starta eget-bidrag. För det är inte något bidrag på något sätt. Den enda skillnaden för oss är att ersättningen kommer från försäkringskassan istället för ifrån a-kassan. Och det är mina a-kassedagar som tickar så min ekonomiska situation skulle inte förbättras. Det som det eventuellt skulle kunna ha gett mig är att halvår av lugn och ro. Ett halvår där jag skulle kunna försöka bygga upp något utan känslan av att bara vara en tärande medborgare. Ett halvår där jag skulle slippa redovisa vilka jobb jag sökt och slippa coachas mot min vilja.

Mönstret är så tydligt. Man måste hamna längst ned för att få hjälp att komma upp. Jag tänker att det vore bättre att sätta in insatser tidigare så är vägen upp inte lika lång. Framför allt så borde det finnas en mer mänsklig aspekt när nya beslut dimper ned ovanifrån till arbetsförmedlingen. Man kan ju för fan inte göra precis hur som helst. Eller?  Och även samhällsekonomiskt borde det bli billigare att hjälpa människor innan ekonomin totalt har kollapsat.

Funderar även över hur utsatta vi arbetslösa är, Vem försvarar våra rättigheter? Ett fack som hjälper även oss som inte just för tillfället är närande borde inte kunna vara en omöjlighet. Det enda livstecknet som jag ser från facket är inbetalningskortet som dimper ned i min brevlåda varje månad.

Att vi som är arbetslösa lever med en känsla av att vara mindre värda gör inte att vi lättare kommer tillbaka till jobb. Inte heller vissheten om att vi blir billigare för varje dag som går gör att självförtroende blir starkare. Framför allt så är vi på många sätt en helt rättslös grupp vars intressen aldrig kommer fram. En grupp som auktioneras bort till högstbjudande utan några större protester.
Madeleine Danemo
Arbetssökande