Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Varför log inte Balotelli?
Susanna Eklund är ståuppkomiker och manusförfattare. I höst medverkar hon också i boken Jag bombade-scener ur ett ståuppliv, en antologi med ståuppkomikers värsta uppträdanden.
Minns ni fotbolls-EM i somras? Italiens Mario Balotelli som aldrig log när han gjorde mål? Han "gjorde ju bara sitt jobb". I stället drog han av sig tröjan. Jag vet inte men jag har aldrig sett en målare dra av tröjan när han rollat en vägg. Jag har heller aldrig sett en löneassistent dra av sig skjortan efter en lyckad löneutbetalning. Däremot vet jag att Lennie Norman drog ner byxorna en gång på Norra Brunn. Men jag tror han log också.
En annan ståupp-kollega skulle just gå på scenen inför ett företagsjobb då den ansvarige viskade till henne: "Jo, förresten bara så du vet så har 80 procent här inne blivit uppsagda ..."
Hon log inte när hon fick det beskedet.
Hade det varit inom fotbollen hade det kallats psykning, här var det väl mer ett exempel på en, ska vi säga, aningen sent levererad information?
Balotelli ler alltså inte när han bara gör sitt jobb. På mig låter det som om han har rätt tråkigt på jobbet. Jag ler ofta. Fast inte alltid.
Jag minns ett ståupp-jobb jag gjorde för länge sedan. En julfest, Uppträdandet gick helt okej. Ingen att dra av sig tröjan och visa musklerna över men klart godkänt. Efterspelet däremot. Först kom en man.
- Det där var inte roligt och det var det fler av oss som inte tyckte.
- Vad tråkigt, sa jag.
När jag senare passerade en grupp kvinnor hörde jag:
- Schhh, nu kommer hon!
Det var en ny känsla för mig. En obehaglig känsla. Och en aha-upplevelse. Det var alltså så här det kändes att vara mobbad på jobbet.
Det visade sig att festkommittén som anordnat det hela var omtyckt av en del i personalen och starkt ogillad av andra. Vilket naturligtvis gjorde att den ogillande personalen redan från början var negativ också till mig. En "lose-lose"-situation för mig alltså.
Den nu 22-årige Balotelli har ju många gånger kallats problembarn och har både fått böta, stängts av och satts på bänken när det gått överstyr. Bland annat fick han betala nästan en miljon kronor för att han uttråkad efter en träning kastat dartpilar på klubbens ungdomslag. Han måste varit väldigt uttråkad. När jag är uttråkad surfar jag på mobilen, köper en tidning eller går på bio men vi är ju olika.
Efter den där julfesten hade jag god lust att sätta några kvinnor på bänken. Alternativt kasta pil på dem.Mannen var åtminstone modig nog att säga till mig vad han tyckte, men de som stod och viskade när jag gick förbi? Nej, de har en speciell plats i helvetet.
Jag undrar ibland vad som hände sedan. Löstes problemen? Vad berodde konflikten mellan kollegorna på? Varför log Balotelli inte när han gjorde mål, egentligen?
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
