Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Utnyttjarjobb eller framtidsinvestering?

Vi var i Dubai före jul, och där besökte vi ett bad- och äventyrsland som fick våra båda mellanstadiebarns ögon att glittra.
Anette Jernström Publicerad 14 april 2008, kl 10:03
Anette Jernström

- Skulle du kunna tänka dig att sommarjobba här i framtiden, frågade jag vår 12-årige son.
- Aldrig i livet, sa han till vår förvåning, man vill väl inte ha ett utnyttjarjobb heller?
- Utnyttjarjobb?
- Ja, ett jobb med slavlön och inga arbetsavtal med dom man jobbar för.

Jag har alltid undrat om jag skulle bli den som bryter generationstrenden som innebär att "förälder berättar för sina barn hur det var när förälder var ung"? Nix, det blev inte jag!

Tidpunkten hade kommit. Om sonen inte hört talas om att "slita hund", så kände jag att det var min plikt att informera honom. Det svåra i det samtalet är att inte låta som Monty Pythons skokartong på motorvägen...

Jag vill också försöka hålla mig till sanningen, annars tror inte barnen på mig ändå. Att påstå att jag aldrig smakat öl förrän jag var 20 eller inte haft någon annan pojkvän än barnens pappa är lite väl genomskinligt. Jag menar, jag trodde inte på det på 70-talet, varför skulle mina barn vara mer godtrogna 2008?

Paragraf 1) Allt är inte skicklighet, man bör vara utrustad med en del tur också. I mitt fall hade jag turen att bifoga ett svartvitt foto i min ansökan till ett flygbolag till exempel. På intervjun frågade chefen "Va, har du blå ögon? Det ser ut som du har bruna på fotot!" Det visade sig att nästan alla mina kollegor hade bruna ögon, flygchefen hade tydligen en förkärlek för brunetter. Tänk om jag skickat ett färgfoto? Då kanske jag inte jobbat som flygvärdinna alls i dag...

 Paragraf 2) Man måste inte vara ett geni i skolan för att få jobba med något kul, men är man inte ambitiös i skolarbetet måste man vara bra på något annat. Musik eller hantverk, kanske. Eller ha social kompetens som uppväger kunskapsluckorna. Men man kan inte strunta i allt utom "World of Warcraft" och hoppas att det ordnar sig ändå och att ett välbetalt och/eller kul jobberbjudande ligger i mejlboxen och väntar på svar en dag.

De första åren på flygbolaget i fråga slet jag verkligen hund. Vi hade 50:-/ timmen (detta var i mitten av 80-talet) som timanställd, men bara när vi flög. Min första flygning tog jag tåget från Helsingborg till Göteborg (obetalt), flög från Göteborg till Kramfors (en timme), sov på hotell (traktamente) flög till Göteborg dagen efter (en timme) och tog tåg tillbaka (obetalt). 100:- + traktamente för två dagar. (Jaja, jag vet, nu låter jag som skokartongen ändå...)

Efter två år, med knaper lön och överskridna arbetstidspoäng för min del, sa chefsvärdinnan upp sig och jag blev inkallad till chefen.

- Jo, vi har haft samråd, sa han. Du har ju verkligen ställt upp, och vi undrar om du kan tänka dig att efterträda chefsvärdinnan? Du får 12 000 i månadslön.

Jag kunde knappt andas! 12 000! Det var ju mer än pappa hade! Men skulle jag klara det?

När man är 24 är man oövervinnelig. Det är den stora fördelen med att vara 24. Senare i livet inser man sina begränsningar och att det finns något som heter "livserfarenhet" som är väldigt värdefullt i vissa typer av tjänster. Men å andra sidan, det som kallas "ansvar" växer man också av, och får man ansvar tar man ansvar, i de flesta fall.

Jag ska inte uppmana min son att ta ett "utnyttjarjobb".  Jag ska försöka att inte påverka honom alls, han kommer troligen att välja rätt vägar ändå. Men förhoppningsvis så lyssnar han på sina föräldrar om vilka bra val vi gjorde en gång för längesen och tar åt sig av de kloka råd vi har att ge. Precis som jag lyssnade med stort intresse på vad mina föräldrar hade att berätta för mig om hur det var på 50-talet när de var unga. Blink, blink.

Anette Jernström