Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Tystnadsplikt i tio dagar

Semester med helpension? Jag hade ingen aning om vad som väntade mig när jag en vacker julidag intet ont anande kom till min efterlängtade meditationskurs i Ödeshög.
Anneli Publicerad 15 september 2008, kl 14:23
illustration

Det visade sig att jag tackat ja till ett monotont heltidsjobb med villkor som facket aldrig skulle acceptera: väckning långt före soluppgång, tolvtimmars arbetsdagar i en stekhet, underdimensionerad lokal och total tystnad. Där satt jag som en potatissäck på en pytteliten pall och delade öde med sjuttio medfångar som alla hade lika lite livsrum och enahanda arbetsuppgifter. Till kojs kröp vi senast vid solnedgång och somnade bäst vi kunde utan någon läsning eller mp3, eftersom allt var förbjudet. I all hemlighet stavade jag varudeklarationer på diverse tvålflaskor och tandkrämstuber för att försäkra mig om jag fortfarande kunde läsa.

Vid fem på eftermiddagen intogs örtte och frukt, varefter ingenting alls serverades under kvällen. Tack och lov hade vi helt obegränsad tillgång till kranvatten och näringsrik skogsluft genom myggnät. Tarmarna kurrade och skrek när jag försökte sova för att kunna vakna pigg och utvilad inför nästa dags tortyr.

Plötsligt hade alltså jag, en social varelse som säkert inte varit tyst en enda stund sedan födseln, gått med på att förvandlas till asket, en nunna som inte får kommunicera med sina gelikar.

Men både tidig väckning och tystnad kom att bli mina bästa vänner. Mina sinnen blev knivskarpa och jag återupptäckte dem efter årtionden av dvala. Jag öppnade ögonen, såg alla färgerna och detaljerna längs den lilla skogsslingan och jag hörde fåglarnas alla finurligaste läten, grodornas och snokarnas försiktiga rasslande i gräset och kände doften av sol och hallon. Jag levde i nuet.

Jag kunde förnimma vindens kyss på min svettiga näsa för att inte tala om den djävulska smärtan efter en heltimme med förbud att röra en fena. Smärtan försvann och i stället kom belöningen i form av en underbar fjäderlätt eufori och spännande vibrationer över hela kroppen vilket smällde högre än alla traditionellt beprövade metoder att locka fram positiv respons i kroppen - som rusdrycker, äventyrsresor, nikotinpinnar, koffeinkickar, tokshopping, kulturkonsumtion, matmissbruk, arbets- och träningsnarkomani och sist men inte minst sockerfrossa.

De flesta på min kurs var duvungar som till råga på allt haft mod att återvända kurs efter kurs, avancera till "gamla elever" medan de flesta av oss åldersmässigt gamla längst bak i salen, halvt lutandes mot väggen, var bara simpla "nya elever". I deras ålder, tänkte jag surt i början, hade jag minsann bråttom att skaffa mig en utbildning och sedan bråttom ut i arbetslivet för att försörja mig. Utan att ägna en tanke åt hur jag mådde.

Fast, med facit i hand, som världen och arbetsmarknaden tyvärr ser ut idag, lär dessa briljanta ungdomar verkligen behöva den äkta, djupgående balans och harmoni som till exempel meditation kan ge för att helt enkelt klara sig i livet (med livet i behåll) och på jobbet (utan att tappa förståndet).

Må alla varelser få dela min harmoni, harmoni, harmoni...

Anneli