Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Därför startar vi en tekniktidning för tjejer

När jag och mina två kollegor drog i gång vår tekniktidning för tjejer fick vi genast en hel del kritik. "Gud så löjligt. Varför behöver tjejer en egen tekniktidning?"
Johanna Ögren Publicerad 11 april 2012, kl 15:01

Den här frågan får väldigt sällan redaktörer för nystartade tidningar inom skönhet och mode. Tidningar som, precis som vår, riktar sig till en kvinnlig målgrupp i första hand. Ingen ifrågasätter varför man valt just den målgruppen, eller att tjejer behöver en egen modetidning. Skönhet och mode är nämligen traditionellt kvinnliga ämnen. Men när man som kvinna går in på ett traditionellt mansdominerat område och säger att man vill prata med kvinnor i första hand, då blir det liv i luckan direkt. De tekniktidningar som finns är ju inte uttalat för killar. De är för ALLA, menar man.

Jaha. Men hur ofta frontar en kvinna en hantverkartidning? Eller uttalar sig som expert i en pryltidning? (Jag räknar alltså inte in tidningen Stuff här, om du har sett ett omslag och bläddrat i den tidningen förstår du säkert varför.)

Väldigt sällan. Det är män som pratar om och till män. Det är inte uttalat men blir ändå mycket tydligt. Det syns förstås även på annonsernas utformning och just annonsering är ett skäl till att vi har valt en primär målgrupp att rikta oss till. Ekonomiska orsaker. Men det finns fler anledningar - att pusha kvinnor att ta sig an de uppgifter som hittills har varit männens område. Vardagstekniken har vi ofta låtit männen sköta. Kanske av bekvämlighet. Eller av rädsla.

Jag som tjej är så himla trött på att bli behandlad som mindre vetande när jag går in i en teknik- eller datorbutik. Trött på att expediten säger "be din kille att...".

Jag tycker att det är tråkigt att produkter riktade till tjejer är doppade i den rosa färgburken - eller det kan de väl få vara, så länge det är samma prestanda som hos de blå produkterna. Men det verkar som om vi bara vill räkna kalorier eller hålla koll på vår mens enligt tekniktillverkare. Vad är teknik egentligen? Är en hårfön teknik? En bakmaskin? De har ju också sladdar och knappar. Klart att det är teknik. Det är sådant jag vill prata om!

Det är dags att vi omvärderar begreppen och det är dags att vi kvinnor också ger oss in på områden som varit traditionellt manliga. Att kräva att vi som familj ska dela jämställt på hushållets sysslor betyder ju inte bara att män tar över en del av de uppgifter som traditionellt ålagts kvinnor, utan faktiskt också det omvända. De är inte så att män föds med en speciell teknikgen som kvinnor saknar. De har fått testa sig fram från grunden de också. Känt sig dumma ibland, och smartast och bäst i världen ibland. Det är kul att lära sig tekniska saker! Det ger en enorm boost för självförtroendet att veta att man kan fixa saker själv om det behövs. Du behöver inte alltid göra det. Men du vet att du kan om du vill.
Teknik 2.0 liksom, för moderna, jämställda människor. Det är dags för det nu.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl