Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Unionen borde efterleva sin egen vision

Visionen för Unionen är ”Tillsammans är vi i Unionen den ledande kraften som skapar framgång, trygghet och glädje i arbetslivet”. Detta låter ju bra men alla får inte möjlighet att vara tillsammans i arbetslivet på Unionen – eller på många andra arbetsplatser.
Publicerad 22 maj 2015, kl 14:22

 

Under våren 2015 har Unionen rekryterat personal via ett externt företag utan att ta reda på om ”alla” kan använda företagets webbverktyg. Personer med gravare syn/lässkrivsvårigheter behöver i regel använda ett skärmläsningsprogram för att kunna tolka en datorskärms innehåll. Skrämläsningsprogrammet översätter, i syntetiskt tal eller punktskrift, vad som finns på skärmen. För att detta ska fungera krävs att vissa vedertagna webbstandarder följs.

I den aktuella rekryteringen valde Unionen samarbete med ett av Sveriges största aktörer på marknaden vars webbverktyg inte fungerar ihop med skärmläsningsprogram.

Att kontakta företaget och påtala problemet är det samma som att kasta ansökan i papperskorgen. Bemannings/rekryteringsföretag har väldigt låg kunskap om varierande funktionsförmågor, anställningsstöd och hjälpmedel. Just på grund av okunskap bortsorteras allt som oftast väl kvalificerade funktionsnedsatta arbetssökande vilket är en förlust för både samhället, verksamheten och den enskilde.

Vi med funktionsnedsättning vill också få delta i den gemenskap som uppstår när man just är tillsammans för att driva frågor, utvecklas och känna arbetsglädje.

Så Unionen, stäng inte ute oss utan efterlev visionen och se till att även vi får delta i arbetslivets gemenskap hos er eller hos andra arbetsgivare.
//M-L

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson