Det är de unga som slås ut först när jobben tryter. På ett år har arbetslösheten för unga under 25 ökat från 24 till 29 procent. Men det betyder inte att var tredje ung är arbetslös.
Snarare runt 10 procent, vilket också arbetsförmedlingens analyser visar. Det är en betydligt lägre nivå än de chocksiffror som ofta slås upp, men ändå dubbelt upp jämfört med de äldre.
Det är lätt att fastna i sifferträsket. Men den stora felkällan är att fler än hälften inte ingår i arbetskraften. De söker inte jobb, utan pluggar, ligger i lumpen, är sjuka eller är ute och reser. Dessutom räknas studerande som söker jobb som arbetslösa. Medan andra utan jobb kanske gett upp och inte längre söker, eller motvilligt satt sig på skolbänken. Därför finns inga säkra siffror. Men en på tio är den troliga nivån.
Är det då inte bra med officiella siffror som larmar och visar allvaret? Knappast, en alltför dyster bild ökar bara på pessimismen och hopplösheten. Det är ingen idé att söka när så många slåss om varje jobb.
Svenskt Näringsliv har länge dragit växlar på ungdomsarbetslösheten. Det är ett underskattat problem, säger Stefan Fölster, och pläderar för sänkta löner och skrotad las. Men lägstlönerna inom Unionen, som ligger från 14?300 och uppåt, är knappast något hinder. Där finns till och med avtal som inte garanterar mer än 12?200.
Det är en myt att turordningen i las är boven i dramat. Andelen unga som sagts upp från fasta tjänster är försumbar och då kan det också vara kompetensen som brustit. De flesta unga har i stället olika typer av tillfälliga jobb.
Att unga drabbas först när konjunkturen viker är ett faktum. Samtidigt får de jobb snabbast när det vänder uppåt. Men unga som slås ut har mycket svårt att komma igen. Det framgår av en färsk avhandling om 90-talskrisen från Lunds universitet, Den dubbla vanmaktens logik.
Avhandlingen visar att drygt var tionde som var långvarigt arbetslös eller beroende av socialbidrag i 20-årsåldern var det även tio år senare. De löper också långt större risk att vara marginaliserade senare i livet jämfört med jämnåriga som fått in en fot på arbetsmarknaden. De får sämre hälsa, trassligare relationer och usel ekonomi. Men det värsta är, enligt forskaren, stigmatiseringen, att stämplas som någon som är lat och inte vill arbeta.
Den röda tråden för unga vuxna som blir kvar i arbetslöshet är låg utbildning eller havererad skolgång. Generella åtgärder för unga är ingen lösning. Men stora insatserna krävs för alla som saknar betyg från gymnasium eller t o m grundskolan. En uppgift som den så kallade jobbgarantin borde prioritera.
Många hankar sig fram och läser in det de missat senare. Men över 120?000 i åldern 20 till 29 år har ingen fullbordad gymnasieutbildning. De är kraftigt överrepresenterade bland "unga utanför", socialbidragstagare och förtidspensionerade. Det här visar Unionens chefsekonom Daniel Lind och arbetsmarknadsutredaren Jonas Olofsson i ett debattinlägg (läs "Ideologiska maktambitioner löser inte ungdomsarbetslösheten" på kollega.se).
De går till storms mot arbetsgivarnas tal om en flexibilitet som ska uppnås med försämrade villkor, hårdare piskor och ökad otrygghet. Och pläderar i stället för en väg där unga rustas med kompetens och en tro på sig själva.
Även facken har anledning vara självkritiska. Unga utan jobb har inte prioriterats. Trots att de ofta satts i meningslös terapi eller nyttjats som gratis arbetskraft. Det är hög tid att facken nu sätter press på politikerna och att de tecknar avtal om praktik- och inskolningsplatser som säkrar en väg till jobb. Unionen är inne på den linjen.
I rapporten Den tredje linjen - om unga på arbetsmarknaden finns mer om Unionens krav.
