Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Tro på det du kan!

Jag är filmregissör. Jag är också polis, barnmorska, psykoterapeut, rövslickare och en riktig skitstövel. I alla fall var det så den legendariske regissören Billy Wilder beskrev vad som krävdes för att klara av det yrke jag är verksam inom.
Ella Lemhagen Publicerad 5 februari 2013, kl 12:42

Tänk om jag hade förstått att det var så komplicerat den där dagen i nionde klass då jag självsäkert spatserade in till syokonsulenten och förkunnade att jag hade bestämt mig. Jag minns att hon bläddrade lite förvirrat i sina pärmar, kliade sig i huvudet och svarade:
Filmregissör... det har vi inte.
Det bekymrade mig inte alls. Jag behövde inte hennes hjälp. Jag skulle klara mig själv.

De första åren klarade jag också mig själv till stor del. Jag satt ju mest på min kammare och tänkte ut fantastiska scenerier och skissade på storyboards. Men så småningom flyttade jag till storstaden och började studera film på allvar, och då insåg jag att man behövde kunskap, resurser och oftast flera starka armar för att manövrera ett så otympligt projekt som en filminspelning.

Till en början envisades jag dock med att försöka driva mina egna filminspelningar, då jag både skötte kameran, spelade in ljud och regisserade. Jag trivdes med att köra mitt eget race. Men någonstans inombords insåg jag att om jag på allvar skulle kunna få göra alla de stora filmer som levde sitt eget liv i mitt huvud om kvällarna, så måste jag hitta en form att samarbeta med andra människor. Egentligen var det inte samarbetet i sig som skrämde mig, utan insikten att jag skulle vara tvungen att leda dem. Att bli en chef, helt enkelt.

I mina mörkaste stunder kändes det så obekvämt att jag nästan började ångra mitt val, men samtidigt kunde jag inte på allvar tänka mig att ägna mitt liv åt något annat. Jag fick alltså stå mitt kast och försöka möta det svåra. Och det skedde med besked då jag ett par år senare började studera på Dramatiska Institutets film- och tv-regiutbildning.
Plötsligt stod jag inte bara framför andra elever som måste förstå vad jag ville få ut av en scen, utan också framför erfarna, i de flesta fall betydligt äldre, skådespelare från stadens stora scener. De tittade alla på mig och förväntade sig att jag skulle ta kommandot. Trots att jag var minst på hela skolan och inte trodde mig utstråla särskilt mycket pondus, så märkte jag sakta men säkert att det faktiskt gick bra. Folk lyssnade på mig.

Från att ha varit livrädd för att bli avslöjad och utkastad, så insåg jag att det faktiskt inte var så svårt att leda människor om man bara var uppriktig. Det var okej att inte veta allting bäst. Det var okej att ibland visa osäkerhet och fråga andra, ja till och med att det gjorde andra starka och glada. De kände sig inkluderade.

Det händer att jag möter blivande filmregissörer, lika ivriga, lika nervösa och lika rädda att bli avslöjade som jag var. Då säger jag bara:

- Ta ett djupt andetag. Slappna av. Du måste inte vara bäst på allt. Koncentrera dig på din vision och att förmedla den så bra du kan. Behövs det sen en polis, en barnmorska eller en psykoterapeut så tar vi in en. Och rövslickare och skitstövlar, det klarar vi oss faktiskt utan.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl