Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Tålamod

Att vara arbetssökande kräver en viss uthållighet och ett visst tålamod. Hur mycket tålamod ska man egentligen ha och när är det ok att det tar slut…?
Publicerad 25 maj 2015, kl 14:51

Många tror nog när man hamnar som arbetssökande att det är ytterst temporärt, att det finns jobb till ”sådana som mig” och att man alltid kan ”dra i några trådar”. Men en vän till mig drog verkligen i alla trådar hon kunde och ändå hände ingenting! Hon gick till en så kallad coach som skulle berätta för henne hur hon skulle skriva om sitt näst intill perfekta CV, även fast hon själv hade arbetat med rekrytering och sett flera hundra CV genom sitt jobb. Hon fick hjälp av sin coach att skriva perfekta personliga brev och hon fick göra olika tester för att få nya infallsvinklar om det fanns flera olika intresseområden man skulle rikta sig till när man sökte sina jobb. Hon sprang på alla nätverksträffar hon fick upp ögonen för och anmälde sig på intressanta föreläsningar där hon kunde mingla lite med folk från samma bransch som hennes egen. Hon gjorde verkligen allt för att visa att hon var tillgänglig därute samtidigt som hon hade ett strikt schema att följa hemma, där hon skulle söka minst 10 relevanta jobb i veckan. Hon var jätteduktig! ”Att du bara orkar sa jag, det där vet jag inte om jag hade klarat av!” Hon bara skrattade och ryckte på axlarna, och sedan skiljdes vi åt.

3 veckor senare träffades vi igen och jag möttes då av en något bitter uppsyn. Hon var ledsen och sa att det tärde så på krafterna att vara så glad och positiv utåt och samtidigt ha en växande panik inombords över ekonomi och stabilitet. Då den ekonomiska bufferten tagit slut tärde det nu som allra värst, och hennes nedstämdhet påverkade även hennes förhållande och övriga beslut i sin helhet. Hon hade varit tvungen att avboka sin vintersemester på grund av ekonomiska skäl och hade inte kunnat förklara situationen så bra för sin syster som också skulle åka på denna resa, vilket hade resulterat i att dom hade blivit osams.

”Det är som ringar på vattnet, fast negativa” sa hon och hon hade nästan panik i blicken. Telefonen ringde och det var från ett spärrat nummer så hon bestämde sig för att inte ta samtalet. Hon tog sig samman först nästa dag och lyssnade då av det inspelade meddelandet på telefonsvararen. Det visade sig vara en arbetsgivare som ville kalla henne till intervju. Detta ledde senare till arbete och det blev hennes räddning. Hon berättade att hon var så under ytan att hon nästan inte orkade dyka upp på intervjun utan tänkte ställa in allt och helt enkelt missa den chansen till arbete eftersom hon inte hade orkat ett nedslag till om hon hade fått ett ”nej”.

Nu är detta en solskenshistoria eftersom Maria fick det här jobbet och mår jättebra idag, både med sitt jobb och i sina relationer till sina nära och kära – men jag vet att det finns så många därute som befinner sig just där hon befann sig den dagen då telefonen ringde och hon inte ens orkade lyfta på luren för att ta sin chans tillfånga. Alla arbetssökande borde få någon form av hjälp om det går så långt att allt man ser är mörker och det finns terapi och andra former av hjälp att få så att man kan komma upp ur det där svarta hålet och våga ta nya tag framåt. Familjemedlemmar till arbetssökande borde också tänka sig för, och att stötta en arbetssökande hela vägen fram i vått och torrt kan vara avgörande för att hon/ han ska orka hålla både humör och tålamod uppe hela vägen fram.

Glöm inte att det svåraste jobbet kan vara att söka jobb, men ge inte upp för det finns därute!
//Anette Östberg
 

 

 

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson