Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Skolan förfaller

Det är verkligen något som inte står rätt till med den svenska skolan. Man kan få ångest för mindre än att se på när skolan förfaller. Alla dessa politiska beslut och förslag, som haglar över skolan, fattas utifrån ideologiska ståndpunkter utan grund i vare sig forskning, kunskap eller erfarenhet. Den svenska skolan tycks ha problem med det mesta.
Publicerad 7 februari 2014, kl 15:08

 Att kommunerna inte anställer rätt utbildade och behöriga lärare är en av anledningarna till bristerna i den svenska skolan. Läraryrkets låga status måste motverkas och lärarnas utbildning ses över. Betygen är orättvisa undervisningen följer inte läroplanen och lärarna vet inte vad de ska lära ut. Bara tre av fyra elever har godkänt i alla ämnen som genomsnitt och på en del skolor är det så få som 15 % av eleverna som är behöriga till gymnasiet. Elevrna får inte den stöd man har rätt till vilket missgynnar både de svaga eleverna, som inte kan hänga med, och de elever som har lätt för sig och skulle behöva större utmaningar för att utvecklas.

När den ökande segregationen i kunskapsresultat mellan skolorna är så stor, att föräldrar måste vara rädda för att sätta sina barn i fel skola blir det lätt en ghettofiering. Sveriges skolsystem har utvecklats till det mest extrema och konkurrensutsatta i hela världen. Skattefinansierade vinster inom privatskolorna bidrar till att dränera de redan ansträngda finanserna vilket medför ytterligare försämringar av den svenska skolan i framtiden. Görs inget är det våra barn som får ta konsekvenserna för vår enfald och naivitet.
//Kari parman

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson