Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så satsar vi på kompetens

Kompetensutveckling borde vara lika självklart som pensionspyramiden. Här skriver Unionens ordförande Cecilia Fahlberg om hur det skulle kunna gå till.
Cecilia Fahlberg Publicerad 5 februari 2013, kl 15:27
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Du behövs inte längre. Din kompetens räcker inte till för företaget.
Det är ett besked alltför många tjänstemän fått när en varselvåg dragit fram över Sverige. Många av dem levde i en falsk trygghet att ett stort antal anställningsår skulle säkra en fortsatt anställning. Men så ser verkligheten ofta inte längre ut.

När ett av våra stora exportföretag drog ner på personalstyrkan var den genomsnittliga anställningstiden 17 år bland dem som fick gå. Trygghet i dag stavas kompetens och det är en färskvara som måste fyllas på under hela arbetslivet.

En undersökning som Unionen genomfört visar på stora brister för anställda att utvecklas och därmed vara fortsatt attraktiva under hela sitt yrkesliv. Drygt en av fem tjänstemän säger att deras arbetsgivare inte tar till vara deras kompetens på bästa sätt. Vid ett eventuellt byte av jobb är en av fyra orolig för att den egna kompetensen inte räcker till. Samtidigt uppger tre av fyra tillfrågade tjänstemän att de vill utvecklas mer i sin yrkesroll. Sammantaget ger resultaten en tydlig bild av att det krävs förändringar på svensk arbetsmarknad. Vi måste skapa förutsättningar för medarbetarna att utvecklas och för företagen att klara sin kompetensförsörjning.

I höstas inleddes förhandlingar mellan PTK och  Svenskt Näringsliv om ett nytt omställningsavtal för 700 000 tjänstemän i 32 000 företag. Förhandlingarna ajournerades strax före jul, men kommer att återupptas när avtalsförhandlingarna är klara framåt senvåren. Vi är överens med vår motpart att avtalet som funnits sedan 1998 fungerar väl, men behöver utvecklas för att motsvara kraven i dagens och morgondagens arbetsliv.

Tillsammans med förbunden i PTK vill Unionen öka tryggheten och stärka medlemmarnas ställning på arbetsmarknaden. Vi vill skapa ett system där varje medarbetare får möjlighet att utveckla sin kompetens under anställningen. Företagen kommer alltid att behöva organisera om, ibland dra ner för att längre fram förhoppningsvis kunna utveckla verksamheten. Vi vill underlätta för att det ska kunna ske på ett bra sätt, samtidigt som medarbetare ska kunna utvecklas och känna trygghet genom ett helt yrkesliv. Får du möjlighet att utvecklas är du fortsatt attraktiv på arbetsmarknaden. Det blir lättare att hitta ett nytt jobb och det behöver inte vara en katastrof att bli arbetslös. Det kan bli naturligt att både byta jobb och karriär och vara en chans till utveckling. Det vinner alla på - medarbetare, företag och även samhället, då de svenska företagen blir ännu mer konkurrenskraftiga.

Vi vill åstadkomma en reform för stärkta möjligheter till kompetensutveckling i tre nivåer, i likhet med pensionspyramiden. I bottenplattan finns offentligt finansierad verksamhet som utbildningar, studiestöd, stöd till validering. I mitten ligger det som styrs av kollektivavtal - vägledning och vidareutveckling av Trygghetsrådet. Här ligger också den största nyheten enligt vårt förslag - en fond för finansiering av individuell kompetensutveckling. Denna reform kräver att statsmakterna bidrar med resurser. Vi för konstruktiva samtal kring detta med regeringen. Högst upp ligger som i pensionspyramiden den individuella delen. Här satsar individen engagemang och tid och här finns individuella kompetenskonton, som ger förutsättning för individen att spara egna medel.

Vi vill också att visstidsanställda och de som sagts upp på grund av ohälsa ska omfattas av tryggheten i omställningsavtalet, vilket de inte gör i dag. Rättssäkerhet, tydlighet och öppenhet är en självklar utgångspunkt för oss även i ett nytt omställningsavtal.

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen