Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Så får du en riktigt grön semester

Johan Tell är författare, journalist och krönikör. I viss mån också miljömupp.
Johan Tell Publicerad 18 juni 2012, kl 09:45

Hemester är miljömupparnas tämligen nya ord för att semestra på hemmaplan (av engelskans staycation). Idén är att det är bättre för miljön att titta på hembygdens egna sevärdheter, äta på restauranger i närområdet och köpa souvenirer av den lokala konstnärskolonin.
Hemester låter trist.

Ändå har jag precis kommit tillbaka från en tvådagars paddlingstur i hemmavatten. Vi gick ner till Mälaren, hyrde ett par kajaker, paddlade tre mil till en kursgård där vi bastade, kallbadade, åt trerätters, sov gott för att nästa morgon paddla hem igen. Men den kajaktur miljömupparna benämner hemester kallar jag vanligt liv. Att ta tillvara den närliggande naturen och utforska ens egna omgivningar är för mig vardag.
På min semester vill jag bortom vardagen. Då vill jag lära känna en annan del av vår värld än min egen bakgård.

Om två personer flyger från Göteborg till New York orsakar de lika stor påverkan på miljön som om hela Göteborg tar tåget till Stockholm. Att åka ett svenskt tåg som drivs av grön el är miljömässigt oslagbart. Den som vill semestra grönt i Sverige kan därför med fördel gå in på Naturens bästas hemsida vars utbud av hållbara resor är stort.

Det går även att åka tåg utomlands även om vi som tillhör tågluffar­generationen muttrar om att allt blivit sämre sedan vi var unga. Vilket det har. Likväl steg jag en kväll på chartertåget i Malmö, åt frukost i Berlin, lunch i München och steg utvilad och på gott humör ett dygn senare av vid Gardasjön där en bit pizza, ett glas rött och en utomhusopera väntade. Nu ska det sägas att tågen ute i Europa inte sällan går på el från kol- och oljekraftverk, varför miljövinsten är mindre än i Sverige. Men det är fortfarande långt bättre än att flyga.

Vill man inte tillbringa ett dygn på ett gammalt skramligt tåg utan flyga till sin semesterort kan man tänka på att det är en miljövinst att välja exempelvis Medelhavet framför Asien som ligger i runda slängar tusen mil längre bort. Är man enbart ute efter sol och bad är det sommartid i princip lika varmt på Kefalonia som på Koh Thao. Dessutom är ett genomsnittligt hotellrum i Grekland numera billigare än i Thailand. För att inte tala om flyget dit - jo, jag vet, ölen och maten är dyrare, men ändå.

Vill man likväl fly den svenska vintern eftersom den är omänskligt kall och vansinnesframkallande mörk har jag full förståelse för att man tar en tripp mycket långt bort. Jag gör det själv, även om jag i år övervintrade på Sicilien, vilket var över förväntan (apelsinerna var mogna och jag gillar inte att bada). Men då kompenserar jag för min långa flygresa genom att finansiera en del av en solugn i Indien, ett vindkraftverk i Mongoliet eller en trädplantering i Afrika. Att kompensera kostar några hundralappar, men det är det värt för att kunna resa lång bort utan att påverka klimatet mer än den som väljer att hemestra.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl