Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Så blev jag vd för en sommar

I augusti 2011 var jag vd för Adecco. En månad kan tyckas vara kort tid på toppen, till och med i jämförelse med Idolvinnare och dagens partiordförande, men med tanke på att jag var både ny i branschen och nyexaminerad så var det nog lagom. Faktum är att en månad nog var precis den tid jag behövde för att fullfölja mitt uppdrag.
Per Östman Publicerad 13 mars 2012, kl 08:55

Ursprungligen kom idén om att anlita en semestervikarie till högsta posten från Adecco Norge, men den importerades raskt av Per-Arne Gulbrandsen, "ordinarie" vd för Adecco. Med hjälp av massiv exponering, en aggressivFacebookstrategi och den lätt kaxiga titeln "Årets hetaste sommarjobb" lyckades man få in över 2 000 ansökningar till posten som koncernchefsvikarie.


Vikariatet blev en härlig blandning av intervjuer, ledningsmöten, projektavstämningar, cykelrace, analys av rapporter, ja i princip allt sånt man förväntar sig att en vd ska göra. Att Per-Arne faktiskt fanns på plats ett par dagar i veckan var ett nödvändigt stöd men överraskande mycket var upp till mig själv att styra. Ärligt talat tror jag inte det fanns några begränsningar för vad jag kunde, fick eller skulle göra som vd-vikarie. Men jag undvek att testa gränserna.

Så vad var syftet med kampanjen? Delvis kan man tänka sig att Adeccoville sticka ut hakan och visa sitt nytänkande. Branschen är fortfarande ganska omogen så innovativt varumärkesbyggande ger bra rubriker. Ett annat motiv kan vara att provtrycka kraften i sociala medier. Oavsett motiv föll experimentet väl ut. Men skulle jag peka ut en centralt positiv effekt vill jag snarare vända blicken inåt. Jag skulle vilja påstå att effektivitet uppnås när en organisation har energi, riktning och förmåga att hitta mervärde. Vill man få en social och driven men geografiskt utspridd organisation att hitta synergier så fungerar en sådan här kampanj som ett fyrbåk. Den ger en riktning och en energikick värd sin vikt i guld. I boken Living the brand betonar Nicholas Ind vikten av att alla medarbetare ska kunna identifiera sig med organisationens varumärke. Vilken sorts marknadsföring kan möjligtvis passa bättre i bemanningsbranschen än en kraftigt haussad, nytänkande, smått provokativ rekrytering?

Utifrån den synvinkeln var det förstås positivt att en ansenlig del av mitt vikariat faktiskt gick ut på att prata om jobbet i sig. I min mening får ett fåtal prestigeföretag oproportionerligt mycket publicitet när de rekryterar traineer eller företagspraktikanter. Adecco vände på kakan genom att i stället skapa utrymme genom ett flådigt vikariat och både interna och externa nyttor kammades hem. Det får en att undra vad mer man kan uppnå genom att använda en rekrytering som verktyg. Jag menar, vilken student glömmer företaget med "Årets hetaste sommarjobb"?


Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl