Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

När fikaskämten spårar ut

Eftermiddagsfika, vetelängd och småprat. Ett inslag från "Efterlyst" leder till en diskussion om kriminalitet och en kollega förfasar sig över invandringen. Du väljer att sitta tyst. Men efteråt gnager det inombords. Du borde ha sagt ifrån!
Ola Rennstam Publicerad 18 september 2014, kl 13:39
Christina Andersson
Christina Andersson

Många av oss har någon gång hamnat i en liknande situation. Psykologen Mattias Lindberg förklarar vikten av att vi faktiskt reagerar.

– Gruppen gör ett misstag när man tror att det kommer att försvinna av sig själv om man bara sitter tyst, i stället bekräftar man rätten att få uttrycka den typen av skämt eller åsikter. Skämtaren tar det som en acceptans för att det är uppskattat. Man måste agera, för passivitet löser inte den här frågan, säger han.

– De som drar den här typen av skämt gör det sällan av illvilja. Det positiva är att det behövs väldigt lite för att det ska försvinna, ofta räcker det med att ta personen åt sidan och berätta att den typen av skämt inte är uppskattade.

Tycks man vara ensam om att inte uppskatta jargongen får man enligt Mattias Lindberg ta ansvar själv och förklara att man helst ser att skämten inte framförs när man är närvarande.

– Humor kräver ömsesidighet. Man kan dra hur grova skämt som helst på tu man hand om man vet vad den andre tycker. Men det är omöjligt att vinnlägga sig om det i en större arbetsgrupp, så väl känner vi inte varandra och då måste man vara försiktig.

När kollegor häver ur sig kränkande åsikter bör man också markera, men det finns olika vägar att gå.

– Man kan inte stoppa folk från att ha åsikter, men du behöver inte vara mottagare av dem. Väljer man att debattera måste man löpa linan ut, men det är sällan fruktsamt med dem som har extremt avvikande åsikter. Vill du inte debattera kan du gå därifrån och markera att du inte uppskattar inställningen men att du inte heller vill diskutera frågan. Gillar du personen är det än viktigare att tala om att du inte känner dig bekväm med den typen av åsikter, det funkar i de flesta fall.

Enligt stiftelsen Expo ska man försöka undvika att hamna i sifferdiskussioner när man bemöter främlingsfientliga åsikter och i stället prata om vilket samhälle man vill leva i. Det gäller givetvis också sexism och homofobi.

– Man kan slänga siffror och statistik mot varandra hur länge som helst, men det leder till att vi avhumaniserar människor och det är precis vad intoleransen vill. Många undviker att ta debatten för att de känner sig osäkra, men man måste inte kunna bevisa allt med siffror. Känslor och värdegrund kan man alltid ha med sig och det kan ge självförtroende, säger Niclas Nilsson på Expo.

Många undviker att säga ifrån av rädsla för att skapa dålig stämning på arbetsplatsen, men enligt Expo gäller det att vända på tankesättet.

– Vem är egentligen partydödaren? Är det personen som häver ur sig en kränkande kommentar eller de som tror på ett samhälle där alla har samma värde? I stället för att gå i polemik kan man fråga varför de säger så och var de fått det ifrån. Då flyttas bevis­bördan och det uppstår samtal. Tystnaden är intoleransens och rasismens bästa kompis, men jag är väl medveten om att det inte är lätt när det handlar om en polare, kollega eller släkting, säger Niclas Nilsson.

Gör så här!

  • Reagera. Problemet löser inte sig självt, tystnad och passivitet bekräftar att det är okej att uttrycka sig så.
  • Fråga varför kollegan säger som han eller hon gör och var man fått uppgifterna ifrån. Låt dem stå för bevisbördan men undvik att gå i polemik, då blir det ofta låsta positioner.
  • Du måste inte kunna belägga allt med siffor, prata i stället om vilket samhälle du vill ha och vilka värderingar du tror på.
  • Prata med en förtroendevald om du känner dig ensam i din reaktion i arbetsgruppen. Kanske kan ni få till en föreläsning eller workshop om diskriminering?
  • Försök få till samtal. Initiera diskussioner vid fikabordet med frågor som du själv brinner för.
Arbetsmiljö

Civilsamhället: En av tre förväntas jobba helg och kväll

Fattigdom, svält och krig tar inga pauser. Men det måste anställda inom ideella organisationer och föreningar göra ibland. En utmaning för de fackklubbar som försöker styra upp engagemanget.
Lina Björk Publicerad 27 mars 2024, kl 06:03
När engagemang blir övertid. Anställda inom civilsamhället ser sitt jobb som meningsfullt och har ett stort engagemang. Men det skapar också gråzoner för när arbetsdagen är slut.
Foto: Shutterstock

De jobbar med katastrofer, olyckor och kriser. Unionen har 22 000 anställda inom civilsamhället. Många hittar sina drömjobb i organisationer som jobbar för demokrati och gemenskap. Men engagemanget har en baksida. Anställda som förväntas jobba kvällar och helger, många gånger gratis. Och en fritid som flyter ihop med arbetstiden. 

Shade Jalali
Foto: Camilla Svensk

– Det som utmärker anställda inom civilsamhället är engagemanget, de ser sitt jobb som meningsfullt. Men det skapar också gråzoner för när arbetsdagen tar slut. Man brinner för sina frågor, säger Shadé Jalali, utredare på Unionen, som skrivit en rapport om civilsamhället som arbetsplats. 

I den svarar hälften av de tillfrågade att de arbetar mer än sin avtalade arbetstid varje månad. En av tre förväntades dessutom jobba kväller och helger. Lika många har svårt att få tid för återhämtning. 

– Det skiljer sig lite beroende på organisationens storlek, ju större desto proffsigare. På mindre föreningar blir gråzonerna tydligare kring förväntningar att ställa upp utanför arbetstid. 

 

Ledarskap en utmaning 

Lönerna inom civilsamhället är generellt lägre än för andra tjänstemän inom privat sektor. En utmaning här är förväntningarna från allmänheten – tjänstemän med höga löner sticker i ögonen på bidragsgivare som vill se sina gåvor gå till andra saker än organisationens anställda. Samtidigt kan föreningar inte fungera utan anställda tjänstemän som arbetar med föreningens frågor. 

– Här handlar det om transparens, att visa hur pengar används och till vilka saker. Jobbet kanske är ett kall, men det måste också vara ett konkurrensmässigt jobb, som lockar de mest kompetenta medarbetarna, säger Shadé Jalali.

Efter stress och arbetsbelastning uppges chef och ledarskapsfrågor vara den största arbetsmiljöutmaningen i Unionens rapport. Det har flera orsaker. Var femte person i rapporten uppgav att deras närmaste chef var en förtroendevald. Alltså en person som många gånger väljs in i organisationen på grund av sitt engagemang i föreningens frågor, snarare än viljan att arbetsleda kanslipersonalen. Det skapar chefer som inte har koll på arbetsmiljölagstiftning eller arbetsrätt. 

– Ofta brinner cheferna lika mycket för jobbet som de anställda och då är det svårare att dra gränser. 

 

Oro för framtiden bland anställda

Unionen efterfrågar en professionalisering av sektorn, där det alltid finns anställningsavtal, att man följer arbetsrätten och arbetstidslagen. Att det finns en tydlig skiljelinje mellan betalt och ideellt arbete på alla arbetsplatser samt att de arbetsgivare som tar emot statliga medel för anställningar, som exempelvis lönebidrag, ska ha kollektivavtal. 

I årets rapport ställde Unionen en fråga om ekonomi och möjligheten att utföra de projekt man vill. I en politisk tid där mindre offentliga medel ges till civilsamhället blir fler organisationer beroende av enskilda bidragsgivare. Det har skapat en oro bland anställda. 

– Det har skett stora förändringar på kort tid och många anställda är oroliga över framtiden. Många organisationer vet inte om de kommer att finnas kvar om några år.