Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

När det pratas bakom ryggen

Ni vet den där känslan när söndagen inte längre är helg och vila, utan en känsla av ångest inför morgon­dagen. När tanken på att det snart är måndag igen framkallar känslor av illamående och plötslig huvudvärk.
Susanna Lundell Publicerad 16 maj 2013, kl 08:57

Och på måndagsmorgonen, frukosten som växer i munnen och huvudet som känns som en jättestor basketboll. Vad som helst, en influensa, magsjuka eller en rotfyllning känns som rena drömmen i jämförelse med det som ska hända dagen efter.

Nu tänker jag inte på barn som går i skolan, utan om vuxna människor som har ångest över att gå till jobbet. En del av dem blir till och med sjuka av sin oro över att möta plågoandarna.
Så ska det förstås inte behöva kännas när man tänker på att gå till jobbet nästa morgon, men för en del är det den bistra verkligheten.

En fjärdedel av tjänstemännen säger i en färsk undersökning som Novus opinion har gjort på uppdrag av Kollega, att det förekommer mobbning på deras nuvarande arbetsplats. För många av dem är glåpord, undanhållande av information och en känsla av utanförskap en stor del av vardagen. Det kan handla om allt från att aldrig bli tillfrågad om att gå med och äta lunch, till att inte hitta sina pärmar i arbets­rummet därför att någon kollega medvetet har flyttat på dem.

När kränkande särbehandling uppstår på arbetsplatsen, sätter många sitt hopp till att cheferna ska ta tag i situationen. Av dem som svarat på undersökningen, säger nästan hälften att de tagit upp problemet med sin chef, men sju av tio upplever inte att chefen har tagit tag i de problem som påtalats. Det är naturligtvis allvarligt, eftersom det också undergräver förtroendet för att problemet tas på allvar på arbetsplatsen.

Om inte cheferna aktivt säger att beteenden inte är okej, kan de anställda tro att det är fritt fram att fortsätta.
När kollegor eller chefer behandlas illa, vill de flesta förstås tro att de skulle våga gripa in och säga ifrån. Undersökningen visar att sju av tio tror att de skulle våga säga ifrån om de såg någon på jobbet bli mobbad. Dock är verkligheten långtifrån alltid så positiv. Ofta vågar anställda inte säga ifrån, även om de gärna skulle vilja när någon blir illa behandlad. En förklaring kan vara rädslan att bli av med sitt jobb, eller rädslan för att själv bli mobbad. Därför väljer fler att vara tysta trots att de egentligen skulle vilja säga ifrån.

Naturligtvis är det allvarligt att många tjänste­män upplever att cheferna inte gör något åt mobbningen på arbetsplatserna och det även­tyrar också viljan att verkligen berätta när något är fel. Det är viktigt att både kollegor och chefer vågar agera när de får kännedom om kränkande särbehandling, annars ökar risken för att tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna. Ingen ska behöva ha ont i magen när söndags­kvällen närmar sig för att det är arbetsdag dagen efter.

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.